DELA
© Nya Åland

Snälla mopedister, skona mig

I går var det en femton-årig moppekille som nästan gjorde mina barn moderlösa. Han svängde snävt framför mig i Lisco-korsningen precis som min illgula cykel kommit ut på övergångsstället.
Han körde för snabbt förstås, och såg sig inte för. Jag hade ingen chans att se honom där han kom fräsande. Jag har ingen aning om vem det var, men våra blickar möttes en bråkdels sekund när han förskräckt vände sig om och jag instinktivt, förvånat stirrade på honom.

Hade han träffat mig rakt från sidan hade jag kanske dött. När jag stod där och andades, utan att ens ha hunnit bli rädd, tornade sig bilden upp av min yngsta son, om jag inte fanns. Om jag försvann. Jag föreställde mig den våldsamma sorg min dotter skulle leva med resten av sitt liv och blev närapå tårögd.
Den där gossen hade för resten av sitt liv varit skyldig till något alldeles förfärligt. Han hade aldrig kunnat gå Torggatan fram utan att vara rädd för att möta någon av de där barnen vars mamma han körde ihjäl.

Jag har inget särskilt mot moppar eller andra fordon, annat än att de pruttar ut för mycket avgaser, men många gånger är kraften i fordonen större än förståndet som sitter och styr.
Hela mitt körkortsliv har jag varit en usel chaufför. Jag har svårt att bedöma avstånd, kan inte backa och kör ofta vilse. Det är förmodligen en plåga att ligga bakom mig på en landsväg. Jag bromsar in i god tid och ordentligt innan jag ska svänga av från stora vägen när jag åker till stugan, och känner de ilskna blickarna i nacken från folk som har bråttom.

Det gör inget. Jag har aldrig krockat på allvar (backa i en parkerad bil räknas inte, ej heller i skogen helt malplacerade träd precis där man ska backa in och svänga). Jag har inte så mycket som nuddat vid en annan människa med bilen.
Hör min vädjan, ni (gosse)barn som kör omkring med snabba mopeder, motorcyklar och bilar: låt mina och andras barn få ha sina mammor kvar. Det är vi som hojar omkring på förnuftiga käringcyklar med barnstol och cykelkrog, målmedvetna i motluten, men inte särskilt snabba. Tänk på att ni tittar efter. Om ni nödvändigt ska köra snabbt, gör det där ingen annan kommer i vägen.

Detta säger jag av ren och skär egoism, men jag vet ju att ni är snälla pojkar. Ni vill inte ha ihjäl mig, inte ens i misstag. Har jag rätt?