DELA
© Nya Åland

Small is beautiful

Folk brukar säga så; small is beautiful.
Varför någon har kommit till den slutsatsen vet jag inte, för det är ju egentligen inte så. Maken, som jag ibland kallar handelsresande i funktionshinder, brukar i sina anföranden runtom i Europa tala för motsatsen. Det är när man är stor, helst stor och rik, som man är ”vacker”. Det är då man har inflytande.
Om man inte är stor, om man inte är rik, då gäller det att samarbeta för att nå målen.
Jag har just, till min förtjusning, upptäckt ett sådant amarbete.

Det hela dök upp litet oförhappandes, när jag bjöd grannen på mat för någon dag sen. Till efterrätt hade jag äppelklyftor, gräddade i ugnen med råsocker, ingefärssirap och ett täcke av blandade, hackade nötter och kärnor (jo, det var gott med vaniljsås!)
Grannen, som har äppelodlare i släkten, frågade varifrån äpplena kom och jag svarade helt glatt att det är skärgårdsäpplen, som säljs i påsar på 1 kilo. Fram till dess hade jag inte funderat närmare på den saken.
Jag visade påsen med de äpplen som fanns kvar. Grannen såg med en blick att det var äpplen som var för små för att säljas så där som äpplen normal säljs i butiken. Förr gjorde man must av en del, men eftersom det inte gav några pengar så kastades mycket bort.

Det var nu jag började titta närmare på påsen. Tvåspråkig var den, med en blåvit flagga. Och nere i ena hörnet stod vem som odlat äpplena. De var från Finström.
Någon har insett att det lilla är vackert bara om man gör något av det. Och nu blev det Skärgårdsäpplen. Små, perfekta att göra till desserter av olika slag. Billiga, betydligt billigare än de utvalda stora, som man knappt kan äta om man inte är väldigt stor i munnen (och vem vill vara det när small is beautiful).
Men är nu inte risken stor att odlarna istället får kasta bort stora, fina, vackra äpplen för att vi småsnåla kunder tar med oss hem påsar med små billiga? För det finns ju gränser för hur mycket äpplen vi kan konsumera.
Finns det? Nej, inte om fler satsar på äppelklyftor till dessert.

Rapport från trädgården.
Skatan, som förr brukade flyga upp mot fågelbordet, så det vippade och tappade en del frön och nötter på marken, har kommit på en annan metod.
Just nu har vi bara ett fågelbord med nät, som inte går att tömma genom att putta till det. Hackspetten är skicklig på att få ut nötter, som den tar med till sumaken och kilar in mot stammen så den kan hacka i sig nöten.
Gissa vad! Skatan satt på taket och iakttog hackspetten. Såg den få nöten med sig, flög till sumaken och attackerade hackspetten, som flydde. Och skatan snodde nöten.
Hade det varit en människa så hade jag sagt fy. Nu bara beundrade jag skatan för att den bar sig åt nästan som en människa.
Jag är inte säker på att jag ser logiken.