DELA
© Nya Åland

Smaka nytt är ett äventyr

Låt mig berätta en sak.
För några år sedan, oklart hur många, var jag ung.
Jag var rentav väldigt ung. På färjan till Åland allra första gången åt jag friterad torsk med remouladsås och kokt potatis. Det var, tyckte jag, väldigt gott. Så gott att jag under många år av färjåkande åt precis samma sak varje gång. Ibland med en mellanöl till, om jag var stadd vid kassa.

Detta hände i början av 1980-talet, när jag inte åt kött och när min största kulinariska upplevelse näst efter falafel på Jerusalems kebab i Gamla stan var insikten att man kan sätta mögelost i såser.
Efter det har jag smakat på saker som fått mig att omvärdera sådant jag tyckte om förut. Tidigare hatobjekt, som selleri och fänkål har blivit favoriter, medan den barnsliga förkärleken för fadd frityr har försvunnit.

Jag har en väninna som jobbat en hel del i Jemen. Det är ett mycket fattigt land, som varit fattigt mycket länge. Jag frågade henne om maten var god. Svaret har jag tänkt mycket på. Hon sa nej. Det enda folk tycker om att äta är en tämligen smaklös köttgryta som ska vara kokt just så, utan dyra kryddor eller finesser. Eftersom det på så väldigt länge knappt funnits en överklass i landet finns det ingen mattradition att tala om, och folks smaklökar har inte vant sig att reagera positivt på annat än det mest bekanta.

Att vara öppen för nya smaker, att hoppa mellan alla världens kök, att vara nyfiken på mat är ett välfärdsfenomen, bara möjligt om det finns en rikedom både i utbud och betalningsförmåga.
När man läser instruktionsböcker om hur man uppfostrar barn, och särskilt om hur man får dem att äta, handlar det mycket om att introducera nya smaker, att prova tillräckligt många gånger för att det nya ska kännas bekant och igenkännbart.

Kanske är vi biologiskt programmerade att bara tycka om det bekanta, det som bevisligen är ofarligt. Kanske de matkonservativa av våra förfäder var de som överlevde, eftersom de aldrig testade några lockande giftiga frukter.
Tack och lov, säger jag, att det inte är så längre.

Om det någon gång händer att jag ser torsk på menyn i dag, så beställer jag den inte. Dels för att inget kan vara så gott som minnet av den friterade fiskbiten indränkt i gurkprickig remouladsås, dels för att torsk i dag är en utrotningshotad och dyr delikatess.
Kanske hänger det ena ihop med det andra.

Nina Fellman