DELA
© Nya Åland

Små korn som fastnat i min hjärna

Att få gå på Mariehamns litteraturdagar som civilperson är så lyxigt. Man kan sitta och drömma sig bort medan orden sköljer över publiken eller så kan man sitta och lyssna på vad som sägs där uppe på scenen.

Vissa
saker fastnar som små korn i hjärnan.
Solja Krapu. Det kan jag säga tusen gånger för hon fastnade som tusen korn i min hjärna. Hennes utstrålning och hennes texter. Och hennes pussande med kocken Michael Björklund.
David Lagercrantz. En riktig charmör när han fick berätta om sin Zlatan-bok.
Och de killar i 11-årsåldern som bänkade sig bland kulturtanterna för att lyssna på Lagercrantz. De satt där med mössorna och jackorna på, lyssnade och när Lagercrantz var klar gick de därifrån. På tal om att locka fler män till kulturevenemangen…
Matti Rönkä. Som jag råkade lyssna på bara för att man ändrat i programmet. Jag ville lyssna på Jonas ”Julhunden” Karlsson, men fick lyssna på Rönkä. Och han fick mig att köpa en bok som jag inte trodde jag skulla köpa.
Gamla bekanta från studietiden i Åbo. Säga vad man vill, men Litteraturdagarna drar till sig sig folk. Vilket för mig över till nästa punkt.
Nya bekanta från Sverige. De trevliga damer som var bordsgrannar till oss under supén. Som ville hitta fiskbenet och få en puss av kocken Björklund, men fick se sig snuvade på pussen av Solja Krapu. Som undrade om jag och Marika (båda 42 år) var klasskamrater med flickan som vann skrivtävlingen för niondeklassister.
Alla böcker. Tänk att få äga alla dessa böcker. Tyvärr måste man välja bland dem eftersom ingen kommit på att skänka böcker till oss som deltar i evenemanget.
Ulf Stark. Fast jag inte kunde hålla med honom om allt han sade älskar jag honom särskilt för boken ”När mamma var indian”. Och hans förmåga att få barnböcker att symbolisera så mycket mer än bara själva sagan. Starks predikan under den litterära högmässan om paradiset och hans döda syster som uppenbarar sig är vacker och hans barndomskompis Klas-Göran är mycket klok.
Den unga kören som avslutade högmässan med hårresande musik.

Och förstås människorna. Stora och små, gula och blå. Människor man aldrig sett och sådana man ser ofta. Människor som koncentrerat följer med i diskussionerna och sådana som går runt och minglar. Och alla älskar de litteratur.

Nina Smeds