DELA
© Nya Åland

Slottsmode med mera

Det finns åtminstone en riksangelägenhet som engagerar också ålänningarna har jag märkt. Presidentens mottagning, den kaffebjudning med dans som många kallar bal, engagerar också här. Hur det skall gå när Åland blir självständigt och den 6 december inte längre är ledig dag står skrivet i stjärnorna. Till dess har väl Ålands radio fått fullt utbyggda tv-sändningar och kan bjuda på mottagningen den 9 juni i stället.
Men det behöver vi ju inte bekymras oss om i dag. Nu gäller mottagningen på presidentens slott.

Mycket handlar om
mode. Kvinnfolkens kreationer räcker att prata om när vi sitter bänkade framför tv:n. Vad som är vackert och vad som är mindre vackert är ju, tack och lov, en bedömningsfråga och vad vi tycker kan därför inte ifrågasättas.
Karlfolken tycks mer och mer ha fallit för den högborgerliga fracken, trots att den klär långtifrån alla kroppar. Såg att till och med gamle kommunisten Laakso anlände i frack, men till min glädje släntrade den gänglige utrikesministern Tuomioja ännu in i mörk kostym.

Nåväl, nu tar jag
spången tillbaka till det kvinnliga modet. I handskakningsraden upptäcker jag nämligen designern och modeskaparen Jukka Rintala som länge klätt en lång rad damer för slottet, däribland förra talmannen Riitta Uosukainen som alltid brukar bli uppmärksammad. Också den här gången lär Rintala ha haft tiotalet kreationer med. Designar tyger för bland andra Marimekko gör han också.
Och varför skriver jag detta? Jo, därför att jag faktiskt träffat Jukka Rintala en gång och det under både trevliga och lite märkliga omständigheter. Trevlig är han också själv. Framgångsrik, men inte högmodig.

Det var så att jag
någon gång på nittiotalet skulle ta mig till Shanghai i Kina för att spana efter spår av släktingar som bott där en gång under förra hälften av förra seklet. (En märklig historia i sig som jag inte skall gå in på här.) Mellersta Österbottens yrkeshögskola och dess pälslinje i Jakobstad hade samarbete med Shanghai University och jag kunde haka på en studieresa till Shangahai. Med var också Jukka Rintala som fungerade som konstnärlig ledare för utbildningen.
Det blev ingen tråkig resa, kan jag intyga. För Rintala och hans team skulle samtidigt göra modebilder i kinesisk miljö med kinesiska modeller. Det fotograferades mode i vimlet på Nanking Road i Shanghai. Och, inte minst, i skymningen på taket till gamla Cathay Hotel.
Med miljonstadens alla ljus under oss flög sidensjoken för vinden. Och på hemvägen via Peking gjordes en utflykt till Kinesiska muren där stora väskor konkades upp förbi smått misstänksamma vakter för att ännu mera tyg skulle kunna blåsa ut och bli fotograferat från högt belägna tornformationer.
Allt gick väl och på kvällen åt vi ormsoppa.

Det tänker jag på
när jag ser Jukka Rintala skaka hand med fru presidenten och noterar att de tycks ha mer att säga varandra än bara de vanliga hälsningsfraserna.