DELA
Foto: Erkki Santamala<07_Bildrubrik>DOKUMENTÄRFILMARE Julia Johansson jobbade i somras på Nya Åland. Då gjorde hon bland annat en dokumentärfilm om operan Magnus-Maria. Arbetet gav henne idén att göra filmen ”Vilken färg har regnbågen?”.

Slaget i Bryssel

Jag tittar på bordet framför mig. Väldukat enligt konstens alla regler men ändå helt obekant. De silverglänsande vapnen vittnar om att någonting stort snart kommer att hända. Luften fylls av spänd förväntan. Det är lördag på en skaldjursrestaurang i Bryssel och jag har ingen aning om vad jag gett mig in på.

När jag fick frågan om skaldjursmiddag var jag inte sen att tacka ja. Även om jag aldrig provat en regelrätt skaldjursplatå har jag alltid haft en bild av att det ska vara fint och härligt att äta lyxiga skaldjur. Sörpla ostron och peta i sig en hummer till tonerna av klassisk musik och ett riktigt gott glas vitt vin. Vad kunde det väl vara bättre att sätta sina fördomar på prov än i ett land där musslor med pommes är ett givet inslag på var och varannan meny? tänkte jag och drog på mig mina finaste kläder innan jag gled ner till receptionen för att möta upp mitt resesällskap.

Väl på restaurangen står det snabbt ganska klart att mina kunskaper kring skaldjursätande är aningen begränsade.

Redan vid menyn stöter jag på patrull. Mina artkunskaper på engelska och franska sträcker sig ungefär till hund och katt och när man kommer ner på fisknivå är de så gott som obefintliga. På franska försöker den välmenande servitören förgäves förklara för mig vad skaldjurstallriken består av men jag förstår i princip ingenting.

Någonstans i harrangen av fisk och skaldjursarter på franska lyckas jag ändå uppfatta ordet för ostron och nappar direkt. Oavsett vad allt det där andra på tallriken kommer att vara så var det ju ändå ostronen jag kom hit för. Det och ett glas vitt vin. Det blir kalas tänker jag.

Det ska snart visa sig att jag ska ta mig genom sju sorters skal- och kräftdjur innan kvällen är slut. Djur med namn jag aldrig förut hört och med bestick jag inte vet hur man använder. Som tur är är jag inte ensam i misären. När jag får ögonkontakt med grannen till höger skrattar vi i samförstånd. Det går ungefär lika bra för oss båda.

Så där sitter jag mitt bland Bryssels societet med skaldjurskladd upp till armbågarna och känner mig allt annat än glamorös. Den där bilden jag hade av att det skulle vara propert och härligt att äta skaldjurstallrik blev allt annat än just det.

Jag känner mig som en gräddtårtsätande treåring. Tårta överallt och med ett brett leende på läpparna. För det är ingen tvekan om att det är en upplevelse att peta skaldjur. Det är minst sagt ett äventyr och lockar till många skratt om man inte är allt för hungrig. Men det krävs nog en del träning innan man tar steget från kladdig treåring till proper dam. Och hur fint och härligt det än kan kännas så kvarstår ändå frågan om smaken är tillräckligt god för att det ska vara värt att träna.