DELA
© Nya Åland

Skogen mossan höstkantarellerna

Du går i skogen, den behändiga skogen där du inte är rädd för att gå vilse, i sluttningen som dina fötter känner och där ditt dåliga lokalsinne inte får något spelrum, solen skiner inte ens och ändå är du helt säker på att hitta ut
och regnet stänker lite och det är kyligt och dina stövlar sjunker ner i den våta mossan
och du går med svampkorgen för sista gången innan snön täcker marken och löven glänser och de små fasta gula kantarellerna är halvt inkrupna under det skyddande mosstäcket
men du hittar dem ändå och de ropar inte så där som på sommaren, ta mig ta mig, de liksom hukar sig i väntan på det som ska komma
och just där bland sälgslanorna där de brandgula trumpetsvamparna växte förra månaden, där stannar du och väntar, du ställer in blicken och väntar, tittar dig försiktigt om och står blickstilla, och då träder de fram, höstkantarellerna

de
materialiseras och du ser deras ljusbruna spetskanter, de växer i buketter, rabatter, klungor, de är stora och fasta och deras undersidor är som våt smalrandig manchestersammet
du stryker dem försiktigt under din näsa, de luktar skog och mark och mossa och choklad, ljus choklad, om du var ung så skulle du säga caffe latte men nu är du inte ung utan ganska gammal och det du tänker på är när du följde hem med din kompis Lilian efter skolan några år in på 60-talet och ni drack o´boy som Lilians storasyskon i Sverige skickade hem, lyckost henne och lyckost dig som fick dricka dig mätt
precis så ser höstkantarellernas undersidor ut, och du vänder den största och finaste uppochner och låter den dansa framför dina ögon, tung tung kjol med massor av vidd och frillor, som squaredanserskornas vackra dräkter fast inte samma färg

och
du lägger svamp på svamp i korgen, och du måste byta hand när du går, och efter en stund bär du korgen med båda händer, och den är den är full och tung och du närmar dig än en gång det lilla området med sälgslanorna, du stryker runt och hittar ännu fler klungor, ditt knä värker som det har gjort de tre senaste veckorna men du kan inte låta bli, du böjer ryggen och plockar, plockar
du tänker på din vän H som lärt dig allt du vet om svamp, när du var barn bodde du långt från skogen och hursomhelst var svamp inget som man åt, och att hon noga instruerat dig att plocka höstkantarellerna en och en för att inte i misstag få med den giftiga och toppiga svamp som liknar men som du dör av, och det går inte att plocka så, de är för många
och när du sen står hemma i köket på kvällen och rensar och sköljer och förväller, då har du tittat en extra gång och inte sett något främmande, och du håller ansiktet långt borta från ångan för du vet att cesium från Tjernobyl finns kvar i svampen och kan sätta sig i dina lungor om du andas in ångan

och
du tänker att nu är du beredd, nu kan vintern komma

Annika Orre