Självförtroende? Ursäkta?
Självsäkerhet är en fascinerande grej.
Man tror sig veta något och lever i tron att det är absolut rätt och ofelbart. Tills man upptäcker att det är helt fel.
Världen rasar samman under en. Man blir en gnällig desperado i behov av akut hjälp. Allt är nytt och främmande. Man är förskräckligt rädd för allt.
Irritertande nog är ingen av oss ensam om den känslan.
Vi är alla människor som irrar runt i livet utan mål och mening i något skede av våra liv. Sedan när vi hittar en passion att leva för känner vi oss trygga, självsäkra och fantastiska.
Men de som inte har något sånt då? Vad händer med dem?
Det tror jag inte att någon av oss kan svara på. Det gäller nog bara att experimentera med allt, sig själv, och framför allt, VÅGA saker. Och umgås med rätt sorts människor, vilket kan vara svårt på en så begränsad yta som Åland.
Jag har alltid varit blyg och länge sett ner på mig själv. Fram tills jag fann dessa änglar som gör mig till den jag är i dag. Vissa bor här, men de flesta ändå utomlands. Mest i Sverige.
Vi träffas nu som då och för första gången känner jag att jag faktiskt trivs med livet – för att de tar mig för den jag är. De struntar i om mina drömmar är hopplösa och rent idiotiska, de tror på mig och peppar mig ändå. Det ni. Inte alla som har sådana vänner.
Innan jag träffade dessa underbarn levde jag i förnekelse. En bra bit efteråt också, det tar ju tid att förstå en livslögn som man trott på sedan barnsben. Men vet du vad? Att ljuga för sig själv är patetiskt. Sluta ta åt dig dumheter som folk spyr ur sig. Jag slutade med det nyligen. Nu tänker jag satsa på något som jag i hemlighet drömt om hela livet, men inte vågat mig på innan i rädslan om att inte bli accepterad.
Man behöver inte bli accepterad av någon annan än sig själv egentligen. Om man kan acceptera sig själv är det nyckeln till oändlig lycka. I det hittar man… tja, sig själv.
Att hitta sig själv måste vara det mest fantastiska som finns. Jag gör det nästan dagligen.
Före det inbillar man sig så mycket strunt och tror att man gör rätt, tills man en dag känner att man inte orkar längre och allt är bara fel. Man slänger näven i bordet och hojtar: NEJ! JAG ORKAR INTE MER!
Då ska man sluta med det man gör, sätta sig ner i gräset och tänka efter:
Vad gör jag fel? Varför känner jag så här? Vad är det jag egentligen vill?
Det kan ju ta några år, eller en livstid, innan man kommer på svaret. Tiden där emellan kan vara hemsk eller härlig beroende på vad man utsätts för.
Då man lyckas analysera sig själv ur en främlings perspektiv och testar allt som korsar ens väg har man nog rätt att kalla sig en mindre gud.
Vilket är exakt vad jag kommer titulera mig själv med då jag är klar med mitt.
Johanna Danielsson (praktikant)
