DELA
© Nya Åland

SJ och storytelling

Förr tillbad alla Gud. Sedan tillbad alla naturen. Nu tillber alla SJ – tågen i Sverige alltså.
Vi förenas i vördnad. Vi sammanlänkas i vrede.

Inga Heller har prövat på att färdas kollektivt in till stora kungliga huvudstaden. I 20 grader minus, sådär. Intressant!. Hon har köpt sin biljett med hjälp av sitt plastkort som hon dragit genom en blå maskin.
När storsonen från Göteborg kom hem och det blev tal om biljettpriser på tåget yttrade Inga Heller som följer:
– Men du kan väl prata med dem.
– Vilka dem, undrade sonen.
Det visade sig att han, som den nutidsmänniska han är, aldrig pratar med en biljettförsäljare inför färderna mellan Götet och kungliga huvudstaden.

I Uppsala Nya Tidning läser hon en insändare om en SJ-konduktör som tar straffavgift av en fyrabarnsmor som på grund av förseningar, på grund av kylan, inte hade rätt biljetter och därmed måste betala fem gånger 100 SEK extra.
– Heder åt en så nitisk konduktör, skriver insändarskribenten.

Av den blå maskinen får hon bevis på att hon betalt 66 SEK och så får hon STÅ och skaka 35 minuter in till storstaden – ty det fanns icke plats för henne i ett tågsäte.
Inga Heller tillbringar dagen på ett seminarium där hon får veta mer om storytelling, bland annat av president Obamas retoriska rådgivare, Kevin Lampe.
– Storytelling, alltså berättelser, har makt, sa han.
Han hänvisade till ett tal av Obama 2004:
För en tid sedan mötte jag en ung man vid namn Shamus i Veteran of Foreign War Hall i East Moline, Illinois. Han såg bra ut, 185-190 cm lång, klara ögon och ett lättsamt leende. Han berättade för mig att han anmält sig till Marinkåren och skulle till Irak följande vecka… Så frågade jag mig själv: ”Tjänar vi Shamus likaväl som han tjänar oss?”
Det var i den storyn och speciellt i uttrycket ”ett lättsamt leende” som Lampe förstod att Obama skulle vinna valet. Men killen, staden, allt, är faktiskt påhittat. Så är det med storytelling.

På vägen hem är tåget försenat och mer än välfyllt. Konduktörens röst hörs i taket. Han är ett under av retorisk korrekthet och inleder som man ska med att göra ett starkt personligt intryck:
Alltså, (suck) jag vet inte hur jag ska säga det här… Jag vet att ni står i raderna och att ni Uppsalapendlare är hårt prövade människor. Jag har just talat med min chef. Så här kan vi inte ha det…
Vi var över 500 personer på tåget som hade 360 sittplater. Konduktörens förklaringar till detta tog hela vägen till Märsta. Slutklämmen var att vi alla måste hjälpas åt så att de som skulle av i Märsta verkligen kunde trängas sig fram och komma av. I Märsta.
Gissa om vi hjälpte till. Där ser man vad lite storytelling kan göra.