Sitt lugnt i soffan
När jag i söndags kväll packade min väska för att åka i väg på en jobbresa några dagar kom min minsta Lillbatting springande med en avskedspresent. Han hade ur sitt fotoalbum plockat ut en fin bild av sig själv med kungakrona i guld, sittande på en tron (så firades födelsedagar på dagis).
– Du får den här så du inte glömmer bort mig när du är borta, sa han.
Jag hör hur ni suckar, en del för att det är så gulligt, andra för att jag gör det igen, skriver om mina barn som om de vore märkvärdigast i världen.
Samtidigt tänker jag på Tusby-barnen. Var och en av dem var så märkvärdiga. De hade gjort så roliga saker, tappat mjölktänder på konstiga sätt (en av mina tappade sin första när han snubblade i trappan och krockade med en vägg, och tanden flög i en vid båge över trappräcket), gurglat i sin mammas famn, sträckt sina armar mot en öppen famn. Någon av dem kanske var kär.
Den 43-åriga hälsovårdaren som miste livet när hon försökte ta hand om en döende elev, hon hade flera egna barn som aldrig kommer att glömma henne. De är också väldigt märkvärdiga.
Om det finns något att berätta som är värt att trycka, så är det hur märkvärdiga alla är. Någon av Astrid Lindgrens sagofigurer, kanske var det Emil, funderade på hur krumelurerna i öronen kommit till. Bara det, med tanke på hur komplicerad och slumpmässig människans tillblivelse är, är ett mirakel. Jag tycker inte att jag någonsin uppskattar det tillräckligt.
I någon flyktig artikel på nätet läste jag om det senaste i må bra-industrin, en sekulariserad form av buddhistisk meditation som kallas mindfulness. Det lät fint. Man skulle träna sig i att vara medvetet närvarande i ögonblicket, att njuta av precis det som är här och nu, smaken på en måltid, känslan i kroppen, närheten till en annan människa.
Det låter lätt, och är åtminstone hittills i mitt liv närapå omöjligt. Antingen sitter jag och blickar tillbaka och minns, eller planerar framåt. Det allra värsta är när jag kommer på mig själv med att svara Mmm? till ett barn som är just här, just nu, och vill ha min närvaro.
Jag är där, men icke där. Och tänk om mitt barn i morgon rycktes ifrån mig i ett blodigt, meningslöst vansinnesdåd, och jag aldrig mer fick chansen att vara där.
Hör på, alla vi som har lite dåligt samvete för stunder när vi sitter och slöar och ingen gör något särskilt, efter att lördagschipsen är slut och de bästa skämten i familjeunderhållningen redan fallit platt. Det är de stunderna som är bäst. Känn det.
