Sinnenas magi
Det första jag gör när jag vaknat på morgonen är att ta på mig mina sinnen. Kontaktlinserna förvandlar den mjukdimmiga omgivningen till skarpa möbelkonturer, färger och nyanser som ger mig förmågan att hitta rätt plagg bland alla de svarta.
Hörapparaten förvandlar det mjukdimmiga sorlet till droppande kaffekokare, duschande tonåring, rivstartande bilar och jamande, hungrig katt. Utan dessa hjälpmedel befinner jag mig i en slags parallellvärld där allt är soft, vilket ärligt talat kan vara väldigt skönt ibland.
För mig har dessa båda hjälpmedel exakt samma värde. Eller faktum är att jag är mer beroende att glasögonen/kontaktlinserna, för med en närsynthet av det abnorma slaget rör jag mig inte många meter från ytterdörren utan dem, och jag sätter mig definitivt inte bakom ratten i någon bil. Utan hörapparat klarar jag mig ändå rätt bra efter åratal av övning att läsa av läppar och kroppsspråk och utvecklande av språkkänslan så jag kan fylla i det jag inte hör.
Det märkliga är att för många verkar hörapparaten ändå vara det som väcker stor förvåning och ofta bemöts med en viss skepsis.. ”Men du är ju så ung”, är den absolut vanligaste kommentaren, och den har jag hört de senaste 25 åren. Visst kan det ju vara trevligt att som 40-plussare definieras som ung, men glasögon har jag ju faktiskt haft sedan jag var sju utan att någon någonsin ifrågasatt min ålder.
Fast vi i dag vet att de flesta med hörselnedsättningar är under 65 år, och att antalet unga med tinnitus eller andra hörselproblem ökar stadigt, är dålig hörsel något som de flesta förknippar med ålderdom. Det var orsaken till att min farmor – som jag högst antagligen ärvt anlaget för min hörselsjukdom av – envist vägrade erkänna att hon hörde dåligt. Hon svarade ”ja” på allt, något som vi barnbarn gladeligen utnyttjade.
Det är också orsaken till att väldigt många inte tar tag i sin hörselnedsättning och skaffar hörapparat. Samma människor som inte tvekar en sekund att gå till optikern för att införskaffa ett par snajsiga glasögon när synen börjar svika. Visserligen kan det vara svårare att veta att det finns sådant man inte hör eftersom man ju inte hör det, men i det läge när man inte längre hänger med i snacket runt kaffebordet på jobbet, eller hör vad kidsen ropar från sina rum är det definitivt läge att börja se om sina öron.
En gammal sanning är ju den att om man har en hörselnedsättning märks det betydligt mer om man inte använder hörapparat. Dagens hörapparater är tekniska små underverk som knappast syns alls, om man nu tycker det är viktigt. Däremot märks det att man nickar, ler och svarar ”ja” varje gång man inte hör.
Och då har jag inte ens nämnt alla fördelar det kan vara med att höra dåligt. Till exempel i dag när jag fick en jourtid till tandläkaren för att fixa en sönderbiten plomb. När jag stängde av hörapparaten hördes borren knappt alls.
