DELA
© Nya Åland

Simon, Annette och jag

Det är vår.
Simon, Annette och jag leker häst och ko längs lervägen hela kvällen. Häst och ko leker vi för att Simon vägrar vara häst. Skötaren, jag, måste komma ihåg att säga både ”halt” och ”stopp”, ”galopp” och ”spring”. Djuren har olika kommandon, och glömmer jag det ena står djuret still medan det andra löper iväg.
Djurens tömmar är hopprep av plast. Vi fäster dem med mitten av repet bakom nacken på hästen, sen löper varsin ände under armarna innan resten av repet blir mina tömmar. Kon får hålla i sitt rep själv, men stränga regler att inte släppa. Det ska vara som om han är fastbunden.

Roligast är det
att leka vid pissbäcken. I den tappade Simon sin skolväska. Bäcken är så smal att man kan ta ett kliv över, och det gör vi. Fram och tillbaka, kliver vi, tills någon råkar sparka i Simons väska som ligger på kanten. Han torkar skolböckerna i vårt garage hela natten.
En höst öppnar vi ett museum i en gammal lada. I den har byns smed en gång verkat och vi hänger upp smedens rostiga redskap på väggarna och tar inträde: tre hubbabubba per person. Annette blir arg på Simon och vi gömmer alla redskap i skogen. Simon pratar inte med oss på hela taxivägen till skolan, sen säger han att han ska polisanmäla oss. Vi tror honom och letar fram alla gamla hästskor och den böjda hammaren.

På sommaren
öppnar vi Simons café på hans veranda. Menyn består av knäckebröd, knäckebröd med smör, rabarber, rabarber med socker och vatten. Vi har många kunder. Annette ramlar på stengången under sitt arbete som servitris och slår upp ett stort, blödande sår på sitt knä. Sen får hon inte jobba på Simons café på flera dagar. Jag sitter på hennes sängkant och berättar om gubbarna som alltid beställer tårta och kaffe fast de vet att det inte finns på menyn.

Då vi väntar
på skoltaxin gör vi traktorspår i snön och vindlande labyrinter som vi lekar tippa i. Eller också rutschar vi ner för tröskladans tak rakt ner i snöhögarna under. Taxichauffören Per ser aldrig åt våra nersnöade halare då vi stiger i taxin och väter ner säten och golv. En gång spyr Simon i taxin. Efter det äter ingen av oss makaronilåda mer.
I skolan går nästan trettio elever och vår skolköksa heter Greta. Jag äter bara potatis och lingonsylt och går alla dagar till köket efter lingonsylt. Våra lärare heter Susanna, Inger och Lärarn. Lärarn har jobbat i skolan trettiotvå år och pensioneras till sommaren. Sista natten som lärare sover han i slöjdsalen.

På våren blir
kvällarna aldrig mörka och vi leker att kon tagits till fånga av elaka banditer. Hästen och skötaren måste rädda kon och jag fastnar i en albuske som hänger ner över bäcken. En svindlande minut då jag hänger upp och ner i busken känner jag att det här är allvar. Det här är på riktigt, det är så här det ska vara, livet.
Sen blir jag räddad av hästen och kon, jag ropar ”galopp” och ”spring” och vi jagar längs den leriga vägen tills banditerna är långt borta.

KARIN ERLANDSSON