Sextiotalet på riktigt
Allt går igen. Just nu tycks många prata om sextiotalet. Ungdomar som kanske är födda på åttitalet eller senare upptäcker att det fanns ett sådant vidunderligt årtionde som sextiotalet. I ett populärt tv-program såg jag en flamsig frisör visa några unga damer hur man tuperar håret.
Gossen med saxen och kammen hade nog inte själv sett någonting av sextiotalet.
Men vi som upplevt sextiotalet på riktigt är fortfarande ganska många. Vi som tillhör de stora efterkrigskullarna var ju tonåringar då.
Vi minns storpolitiska händelser som byggandet av Berlinmuren, vi minns notkrisen, Kubakrisen, mordet på Kennedy, invasionen i Tjeckoslovakien, USA:s krig i Vietnam, protestmarscherna mot atombomben och den första månfärden. Vi minns politiker som Lyndon B. Johnson, Harold Wilson, Nikita Chrustjev, Charles de Gaulle och general Franco. På riktigt.
Vi minns när West Side Story kom som film och vi minns Paraplyerna i Cherbourg. Och vi minns när The Beatles kom med Twist and Shout och vi minns Chubby Checker, Bobby Darin, Sandie Shaw, Joan Baez, Bob Dylan, Tom Paxton och Peter, Paul and Mary. Och vi minns Jane Birkin – vem kan nu glömma henne! På riktigt.
Vi minns att det hände stora saker på en plats som kallades Woodstock. Vi minns begrepp som Flower Power och Make Love Not War! Vi minns hur skivfodralen var verkliga konstverk. Vi minns hur vi lyssnade på Svensktoppen med Kersti Adams-Ray och på onsdagskvällarna somnade till Smoke Rings med Leif H. Andersson, eller sena sändningar från Radio Luxemburg. Vi minns piratstationen Radio Nord. På riktigt.
Vi minns flickorna i klassen som nära nog alla var tuperade. Som hade klänningar med lagertals av underkjolar som frasade när de satte sig i pulpeterna. Vi minns hur vi tonårspojkar trängdes framför speglarnana på skoldanserna för att snitsa till våra frisyrer som blänkte av Brylcreme eller Suave. Vi minns hur vi svidade oss i smala terylenebyxor med knivskarpa pressveck. Vi minns nylonskjortorna och de smala läderslipsarna. Polotröjorna i banlon och de spetsiga, svarta, myggjagare vi hade på fötterna. Och vi minns förstås också mockajackorna och dufflarna. På riktigt.
Vi minns hur vi – utan att knota – gick i skolan också på lördagarna. Vi minns hur vi hängde på caféerna och diskuterade de senaste filmerna – för det här tilldrog sig ju på den tiden då film var något man såg på bio. Vi minns också de första riktiga hamburgarna. Och mopeder som Tunturi, Solifer och Puch. På riktigt.
Men vi minns förstås också sådant som dagens sextitalsromantiker inte har en aning om: Att studielån och studiebidrag kom till först på tröskeln till sjuttiotalet och att lönerna för sommarjobben inte var mycket att hänga i julgranen.
Men det kunde å andra sidan bara bli bättre. Och det var vårt sextiotal.
På riktigt!
