DELA

Service som gör en glad

Det har åkts en del bil på färja. Tidsödande jämfört med att ta flyget, men man får med sig mycket mer. Till exempel en rullstol för att transportera en höft, som har hoppat ur led.
Det här var tidigt i våras och flyget var i det läget inget realistiskt alternativ. Tanken var – kläckt av en läkare på centralsjukhuset – att vi skulle köra ombord, ta hissen upp och rulla till hytten. Så vi körde ombord, kom som bokat nära hissen och insåg att trottoaren fram till hissen var för smal för rullstolen!
– Kan ni vänta 5 minuter, bad en matrosflicka, som dirigerade ombordkörningen.
– Vi kan ta den hissen, sade hon när hon dök upp igen, och pekade på väggen.
Väggen visade sig dölja en varuhiss och bilen stod precis utanför! Upp åkte vi och rullade genom diverse korridorer till hytten. Perfekt!

När höften var på plats igen var det dags för hemfärd, den här gången utan rullstol men dock med förhoppning om relativt kort väg till hissen.
Vi visste inte på förhand vilken dag vi skulle hem, så jag blev sen med bokningen. Specialönskemål skall bokas ett dygn i förväg och så blev det inte nu. Men det skulle säkert ordna sig ändå.
Vid incheckningen i Åbo frågade jag damen i luckan om möjlighet att bli placerad nära hissen.
– Tala med killarna där ute, sade hon.
Vilklet vi gjorde.
– Gav hon inget rött kort, undrade han, (hängs i vindrutan och signalerar ”nära hiss”).
Han viftade iväg oss i rätt kö, försvann och kom en stund senare cyklande med det röda kortet! När vi körde ombord blev vi dirigerade till en tom fil och parkerade precis utanför hissen.
Du som aldrig har behövt litet specialservice kan ha svårt att förstå hur himla glad man blir när folk ställer upp på det här sättet. Det betyder många gånger mer än om vinet till maten är perfekt tempererat (isynnerhet om man är chaufför!).
Det är det som är service, det som man kommer ihåg.

För att ingen skall tro att jag försöker smöra in mig hos något rederi, en erfarenhet från hemresan i början av veckan. Jag steg upp mitt i natten – 5.40 för jag försov mig litet – körde i halvdager och ösregn till Åbo och längtade efter en stor kopp te.
Muggarna i kafeterian ombord är inte stora. Vattnet är inte hett. Teet finns i påsar. Men det är bättre än ingenting.
– Får man fylla på vatten till påtår, frågade jag i kassan.
– Det kostar 50 cent, samma som för kaffe, sade killen.
50 cent för 2 dl kaffe med mjölk är kanske rimligt. Men 50 cent för 2 dl ljummet vatten? Tepåsen var betald, muggen som skall bäras ut, diskas och bäras in, var betald. Jag hade 50 cent, men jag fyllde inte på.
Ett förslag: Om det inte fungerar med påfyllning, inför då större muggar, så att mängden vatten stämmer med mängden te i påsen. Och den som väljer stora muggen till sitt kaffe får lov att betala litet mer.
Ok?

Harriet Tuominen