Semesterkoma
Aj, sluta plåga mig. Låt mig vara!
Min hjärna kved och gnällde högljutt i måndags. I fem veckor hade hon där uppe (jag kallar henne så) fått slöa och nästan inte anstränga sig alls. Hon har försetts med god mat och vin och öl och har mått som en prinsessa utan någon som helst irriterande ärt i något som helst veck.
Jag riktigt hörde hur hon försökte vända på sig och få åtminstone någon ynklig synaps att hitta sin motsvarighet tvärs över gapet. Det tog länge och var oväntat svårt.
Det skvalpade bara lite lojt i hennes vindlingar, så där som när havet häver sig i kvällningen och når klippstranden i långa, tunga, frasande vågblad.
Hon hade helt enkelt haft semester och befann sig fortfarande i koma trots att hennes boning, det vill säga jag, hade börjat jobba igen.
Det var väl en sak att hitta tråden i jobbet. Hon hade saligen lagt lösenordet till datorn på någon hylla som dammade igen redan i slutet av juli, och pratdiademet (mojängen som heter headset och som man pratar i telefon med) var förändrat intill oigenkännlighet.
Ja, till och med telefonen verkade vara en helt annan. Och så var det ju också efter att någon nitisk sommarvikarie varit framme.
Det tog henne halva dagen att få ordning på kontoret.
Men det var ändå ingenting mot kvällens utmaning. Jag hade glad i hågen bestämt mig för att gå på Nyan-zumba med Laura och Sussi, första gången sedan i våras, och trodde i min enfald att hon där uppe skulle komma ihåg fjolårets steg och finter.
Icke. Tror ni inte att hon hade stängt in allt i något fack som var otillgängligt just i måndags kväll.
Benen gick nog av sig själva utan så mycket hjärnhjälp. Men armarna var det värre med. Hon kunde inte hålla styr på dem alls utan de vevade hur som helst.
Det var då hon kved. Ajajaj. Jag kände mig som en riktig skurk som plågade henne så. Just när hon i vanliga fall la sig till rätta för att på sin höjd läsa några rader i sommarboken och kommendera foten att puffa igång gungstolen.
Jaja, nu är det bara för det gamla tröskverket att pinas igång igen, hur trögt det än går. Så här är det varje gång efter semestern, och hon försöker alltid övertyga mig om att det inte är värt mödan. Så förslagen är att hon styr in mina ögon på artiklar om alterneringsledighet och frestar mig med äppelplockning i frisk höstluft i Geta, allt för att slippa den avancerade akrobatik hon tvingas till när jag jobbar.
Men till sist brukar hon resignera och finna sig i sitt öde. Så, lilla hjärnan, nu är det dags att kravla sig upp ur hängmattan och börja arbeta.
Basta.
