DELA
© Nya Åland

Semester inte samma för alla

Jag läste en artikel i somras som fick mig att känna mig riktigt dum (det händer förvisso hela tiden).
Den handlade om hur begreppet semester inte alls har den entydiga innebörd som framför allt vi inom media tutar ut som den enda relevanta.
Tänk nu – hur ser idealbilden av en bra semester ut, om man går på det som skrivs? Det ska finnas hav, vågskvalp, vita linneklänningar, nyväckt kärlek, massor med god mat, rosévin eller möjligen öl. Det ska grillas. Det ska simmas och badas bastu. Man ska verkligen slappna. Kanske ska man resa nånstans. Man ska äta jordgubbar och umgås med vänner och verkligen, verkligen rå om varann.

Visst finns det några som verkligen har det så, men långt ifrån alla. Många vill inte ens.
Dessutom har vi helt nya grupper människor som på sina semestrar gör helt andra saker.
På semestern kanske man alltid åker till Chile. Eller till Turkiet, till sina farföräldrars by.
Semestern kanske är den där gången varje år när man får lämna sin plats underst i hierarkin i ett nordiskt samhälle där man har otillräcklig utbildning, dåliga språkkunskaper och ett lågavlönat jobb. Man kanske för några veckor kan slippa vara någon som andra ömkar, och bli det man egentligen är – den som hade kraft och mod att åka iväg till ett bättre liv, och som kommer tillbaka med gåvor och välsignelser till sina gamla släktingar.

Eller kanske semestern är ett enda långt helvete av fylla och skrik och bråk, något man inte kan vänta att ska ta slut.
I artikeln beskrevs hur snabbt semester och vila i våra nordiska samhällen utvecklats till något som närapå är en mänsklig rättighet, och något man svårligen klarar sig utan. Sanningen är att de allra flesta människor i världen inte har semester alls, än mindre betald sådan. Och de överlever.

Summan av allt lidande är som bekant konstant, så man får anta att de stackare som ingen semester har, hur man än väljer att tillbringa den, sprider ut sitt lidande under året, medan vi som har semester samlar hela plågan till den första dagen efter semestern, då man bara kan tänka på hur oändligt långt det är till nästa gång.
Mitt bästa sommarminne? Ja, i år var det en kvällstur ut till Koksnan, fyren jag ser från mitt sovrumsfönster på stugan. Platt lugnt, blåbärspaj och kaffe på fyrens fundament, och sedan ett dopp i havet. Precis höger om fyren finns en klipphäll som går ut från stranden, kanske en halvmeter under ytan.
Man kan vandra på havets yta tills man blir alldeles yr, och sedan dyka i.