DELA
© Nya Åland

Satsa på 80-talisterna!

Det är bistra tider: sparkrav och hjärtstillestånd efter den ekonomiska krisen. Och många är vi ungdomar födda på 80-talet som vallfärdat från Åland för att söka lyckan på en studieort någonstans.
Med examenspapprena hårt i nypan har vi sedan stretat tillbaks till ön i motvind med förhoppningen att få höra någon sjunga ”studenter kom hem, för vi längtar efter er.”

Någon sång
har jag inte hört. Inte heller har jag hört någon uppsluppen slogan från den kampanj som för några år sedan skulle locka tillbaka åländska ungdomar. Åland skulle ju vara så innovativt, attraktivt för arbetskraft och framför allt värdesätta de unga, vi som aldrig förgäta fädernas bygd.
Uppenbarligen syns det inte hur villiga 80-talisterna är att tända vårdkasar under hängbjörkarna, eftersom det på Åland, precis som i Sverige, alltid finns mer erfaren arbetskraft att tillgå. Och om inte annat kan man ta in än mer meriterade arbetstagare utifrån.

Det här är såklart inte arbetsgivares fel. Alla har sparkrav, begränsad ekonomi eller en tillräcklig personalstyrka under de omständigheter som råder. Och ja, det finns alltid äldre, mer kompetenta personer att anställa, men visst vore det fint om arbetsgivare belönades för att de anställde en ung person? Kanske kunde man värdera entusiasm och viljan att göra ett bra jobb lika högt som flera års arbetslivserfarenhet?

Verkligheten för många 80-talister är korta vikariat, ett tickande studielån och en tjusig examina som samlar damm på hyllan. Ett CV som för varje arbetsintervju känns än mer inaktuellt och begreppet ”fast anställning” är ett fenomen som många hört talas om, men ingen har upplevt.

Visst är vi 80-talister lite galna. Vi gillar flextid, ha många bollar i luften, sköta arbetet utanför arbetstid och kontakta våra kollegor via Facebook. Vi sitter uppe på nätterna och har en massa sidoprojekt.
Men för oss, precis som för alla andra, handlar ett arbete om social gemenskap, personliga utmaningar och känslan av att vara betydelsefull.

Så vad hände med det Åland som ropade åt oss att komma hem när vi pluggat klart? Var det bara tomma ord det där om att ungdomarna är samhällets framtid?