DELA

Sant eller inte sant?

Mina vänner och bekanta brukar skratta åt mig och min vurm för teorier.
En del teorier har jag läst mig till. Men de flesta har jag hittat på själv utgående från djupsinniga psykologiska iakttagelser av livet och jag ägnar en hel del tid till att hitta stöd för dem eller i alla fall pröva dem mot verkligheten.
Jag kanske lever tillräckligt länge för att på min dödsbädd kunna säga: Det var som jag trodde.

Här följer några smakprov. Ni får själva fundera på om det kan ligga någon sanning bakom.
Teori 1. Små barn som är duktiga på pussel klarar sig bra i matte i skolan.
Pusselbarnen är bra på att se helheter och sammanhang, de är logiska och skarpsinniga i sitt tänkande och vill gärna ha kontroll över sin tillvaro som vuxna. Barn som klämmer fast vilka bitar som helst är i stället kreativa, spontana, har inget kontrollbehov och tar livet mera från den lättsamma sidan. Och matte är inte deras starka sida.
Teori 2. Bordsspelet Afrikas stjärna avslöjar vilka barn som är extremt tävlingsinriktade.
Ett tävlingsinriktat barn avskyr rövarna som tar alla pengar, vägrar ge kosingen ifrån sig eller ritar diamanter på alla blanka knappar för att snabbt få nya pengar, alternativt välter hela spelet över ända. Mindre tävlingsinriktade barn ser rövarna som ett spänningsmoment och konstaterar glatt ”oj, nu är jag pank”.
Teori 3. Vuxna personer med rättvisepatos är yngst i syskonskaran. De som är minst bär med sig en känsla av maktlöshet genom livet, hur snälla storasyskon de än har haft. Att vara minst är att alltid hamna i underläge, när det gäller kroppslig storlek och styrka, mängden erfarenheter och förstånd.
När småsyskon i vuxen ålder konfronterar sina storasyskon så förstår de ingenting. De har ju aldrig behövt känna på ett medfött underläge.

Som alltid
– och det här är ytterligare en av mina obekräftade teorier – handlar det i grund och botten om konkurrensen om föräldrarnas kärlek. Den som är först behöver aldrig tvivla, den som är sist måste kämpa för att bli sedd. Och man syns bäst när man är som Lilla My – argsint och stormande glad turvis.
Ändå har man en klar fördel om man är minst i familjen, känslan av att det alltid finns någon som sopar upp skärvorna där man dragit fram i livet.
Att man aldrig behöver ta hela ansvaret. Att det alltid finns någon stor som träder till.
Därför (ytterligare en hemkokt teori) blir småsyskon sällan chefer. Sånt får de stora ta hand om när småsyskonen leker sig fram och samtidigt bevakar sin rätt till lika stor del av kakan.
Sant eller inte?