DELA

Samlad visdom 1.0

Ibland får jag intrycket att det fortfarande finns chefspersoner som tror att andra människor jobbar bättre om de är rädda och ångestfyllda, som tror att det går att hota fram kreativitet och produktivitet.
Jag har mött några sådana, som menat att man måste säga till på skarpen och vara tydlig, som om arbetslivet handlar om att som chef vara en sträng förälder som verkligen sätter gränser.

Min erfarenhet, från rätt många år som chef, är att det är precis tvärtom. När folk känner sig trygga och glada hittar de på roliga saker. När de inte behöver sätta energi på att bekämpa ångesten som rasslar i magen är de mer produktiva. När ingen sätter sig på dem så orkar de stå.

Just nu är det tungt i många branscher, inte minst inom media. Uppsägningarna visslar kring öronen, hotbilderna tornar upp sig, landet är i en depression, beslut om att höja pensionsåldern applåderas, arbetslösheten stiger och förmodigen blir det dåligt väder resten av året.

Var ska man då hitta glädjen och energin, om man hör till de lyckligt lottade som fortfarande har ett jobb. Ska man sitta och kura och vara rädd för nästa runda nedskärningar, ska man fly fältet och föda ett barn till och hoppas att det blivit bättre sen? (Nej, det är inte aktuellt för mig personligen).
Ska man sitta med halva skinkan på den stol man har och tänka att gräset nog måste vara grönare någon annanstans, eller åtminstone kudden mjukare?

Min ovetenskapliga och amatörmässiga slutsats är följande: alla har ansvar att följa sin egen glädje, kreativitet och nyfikenhet. Skit händer alla. Man kan inte sätta sin lycka i händerna på nån inkompetent chef, eller världsekonomin eller ens Anders Wiklöf.
Om man är förbannad på saker måste man säga. Om man är utled och trött måste man vila. Om man är rädd måste man utmana.

Och, snälla människor, man måste sprida glädje. Det dubbla kärleksbudet funkar allra bäst som positiv förstärkning. Det är själva grunden för allt från Bibeln till Facebook. Gilla, och du skall bliva gillad. Dela, och du blir delad.
Skratta i ansiktet på ondskan, så kanske ondskan spricker upp i ett leende.
Klichéernas kliché, men det är sant.

Nina Fellman