DELA
© Nya Åland

Så vackert och fel

Det var antagligen ett inlägg i klimatdebatten. Vet inte för jag såg inte programmet från början. Eller lyssnade. Men det var så obeskrivligt vackert.
Det var ett program om öknar på tv. Inte om torra program i tv utan program i tv om torra platser. Kameran hoppade från Gobiöknen via Sahara till Sydamerika och Nordamerika och tillbaka igen, så jag är inte säker på vad jag har sett. Men det var en öken med sanddyner. Fantastiskt uppbyggda sanddyner i mjuka, jämna rundningar. Andra var släta med en skarp kam på toppen.
Jag vet inte hur det är med öknar, om de är en naturlig del av naturen eller något vi har gjort fel. Jag menar, fanns det så mycket människor i Afrika förr att de kunde skövla stora delar av kontinenten och åstadkomma öken. Eller kom den till ändå?

I en annan öken, i Nordamerika, växte det jättestora kaktusar. De såg nästan ut som om de var planterade i rader. I vilket fall som helst kunde en sådan kaktus suga i sig 5 ton vatten (kanske var det mer) de få gånger det regnade. På så sätt klarade den sig tills det kom vatten nästa gång.
Om det plötsligt skulle regna en gång i månaden istället för ett par gånger per år, skulle de här kaktusarna då spricka? Eller skulle de tycka att det är trevligt?
Man fick se djur som hade anpassat sig till ett liv för de få stunder det fanns vatten. Gräshoppor till exempel, vars ägg kunde ligga gömda i sanden i 20 år, tills de plötsligt en dag kläcktes och kom ut i det fria. Och åt upp allt i sin väg.
Något säger mig att vi skall vara väldigt glada för att de här miljoner och åter miljoner gräshoppsäggen inte kläcks oftare än de gör.
Vilket å andra sidan betyder att de områden som pinas av torka skall fortsätta med det.
Och efter ett antal år, hundra, tusen eller miljoner, har torkan nått oss. Månne gräshopporna följer med? Och hur går det i så fall med min sparris?

Förr gick människor omkring och var rädda för domedagen. I dag kan vi avfärda den. Vem känner för att som förruttnat lik krypa upp ur graven och få sin dom? Nej tack.
Men ostraffade får vi inte heller gå omkring. Klimatdebatten motsvarar mer än väl hotet om domedagen. Det är som om vi människor ständigt måste ha ett hot av något slag över oss för att kunna bära oss åt som folk.
Eller kanske det är som folk vi inte skall bära oss åt. Fast litet bra kan vi åstadkomma också, även om det sker i misstag.
I dessa Mise-tider undrade en från landet hur man gör sig av med kvistar och sånt i Mariehamn. Och jag avslöjade att i min del av stan brukade folk förr åtminstone köra ut riset i skogen. Och andra var litet sura på det, för det såg fult ut.
– Men riset betyder att igelkottarna har platser att övervintra på, sade han som undrade.
Så nu vet ni alla. Det är igelkottsbon folk bygger. Det är snällt av dem.

Hariett Tuominen