DELA
© Nya Åland

Roddtur mot solnedgången

Det känns helt ok att börja jobba igen.
Helt ok. Det trodde jag inte så sent som förra veckan när jag hade varit ledig så länge att jag nästan – fast bara nästan – hade börjat tro att jag egentligen hade gått i pension och aldrig mera skulle behöva passa tiden för en intervju eller i detalj förstå och förmedla vad folk säger till mig.
Nu inser jag att jag skulle ha fått riktigt tråkigt om semestern hade fortsatt.
Då hade jag inte:
n stigit upp tidigt på morgonen
n torkat daggen av sitsen och cyklat iväg i den augustikrispiga luften till jobbet
n fått uppleva cykelvägen tom på mötande yrvakna skolelever och studerande
n fått möjlighet att ta det lugnt på jobbet när tjänstemän och politiker fortfarande har semester och valfebern ännu inte har stigit
n kommit in i rutinerna med tydlig skillnad mellan jobb och fritidssysselsättningar.

Kort
sagt: Jag slipper tänka på allt jag måste hinna med på semestern för nu är det ändå för sent. Och skönt är det.
Jag har inte hunnit läsa alla de där romanerna jag tänkte läsa i början av sommaren. Bara en tegelsten har jag konsumerat, Älskade syster av min absoluta favoritförfattare Joyce Carol Oates. Ingen kan som hon ta avstamp i verkliga händelser och omforma dem till en fiktiv psykologisk thriller som är omöjlig att lägga ifrån sig.
Jag har inte hunnit plocka blåbär som jag verkligen längtat efter sedan förra årets torka. Svampskogen har fått förbli nästan orörd av mina händer, och de tre kolonilotter som jag och min odlingspartner har gemensamt har försummats svårligen från min sida. Tack och lov har det regnat rätt duktigt mellan varven.
Segelturerna har blivit försvinnande få.

Men
vi har rott till Havsvidden på kvällskaffe, konjak och praliner och sett havet sluka solklotet. Vi har vandrat på Den Stora Ön och sett kanotisternas tält på de kala klipporna vid Norrhavets rand i kvällsskymningen.
Vi har druckit kaffe med sommargrannarna och slagits mot flugor och myggor (med ringa framgång).
Vi har byggt vidare på vårt utedass som ska bli norra Getas finaste (har jag tänkt). Vi har äntligen fått vår friggebod på plats med hjälp av kranbil med lång arm. Det gick på centimetern när – tack för det Kran-Edgar.
Hela familjen, förstärkt med nya medlemmar, har kunnat vara tillsammans flera veckor i sträck för första gången på många år.

Sommaren
har varit rik. Och det är märkligt med tid. Ju mer man har, desto fortare går den. Ändå känns det som hände i våras så oändligt avlägset. Som om tideräkningen blivit en annan.
När man känner så är man antagligen utvilad intill komagränsen.