DELA
© Nya Åland

Röda läckerheter mmm…

Kulinariska läckerheter är inget jag går och tänker på och längtar efter till vardags. Vanlig, hederlig, enkel husmanskost är mera min melodi. Men visst uppskattar jag god mat, särskilt när någon annan varit kock, själv vill jag inte riktigt ge matlagningen den tid den egentligen behöver för att bli läcker.
Med andra ord tycker jag att det här med mat tar alldeles för lång tid. Att tänka ut, leta recept, handla och tillreda, det tar tid. Jag kommer aldrig att platsa i Slow-food-rörelsen, det är helt klart.
Det må vara hur som helst med mitt tyvärr så svaga intresse för matlagning, en kulinarisk upplevelse den här tiden på året avstår jag inte gärna – äkta åländska, egenhändigt fiskade och kokade kräftor. Det är en läckerhet som heter duga.
För min del tycker jag numera att den häftigaste ”kryddan” i sammanhanget är det där med ”själv”. Att själv göra allt från början till slut.
Själva fisket är ju så spännande och roligt, att hitta lämpliga platser att lägga sina burar, spänningen att mitt i den sammetslena augustinatten vittja dem i pannlampans sken, att känna tyngden när buren når vattenytan och höra knastret av kräftklorna, eller att besviket lätta på tomma burar.
Det är ju inte alltid nätterna är sammetslena förstås, sist när jag och min kräftkompis Anki var ute, blåste det friskt, det var jättemörkt och började spöregna. Vi var våta som dränkta kattor när vi kom i land, men nöjda med fiskafänget.
Morgonen sedan var spegelblank, ljum och vacker. Vilket nöje att kajka runt och ta upp kräftburar, en verklig naturupplevelse samtidigt som spänningen stiger för varje bur som når vattenytan.
Hur ser det ut här då, var det en bra plats eller borde vi ha flyttat buren i natt?
Så hem och koka. Hela dagen doftar det nykokta dillkryddade kräftor i huset. Att sedan avnjuta dem, lätt ljumma, tillsammans med gott bröd, ost och ett fräscht vitt vin, mmm, det är en kulinarisk upplevelse som heter duga. Det behövs ingen stor fest, snapsar eller snapsvisor för en sådan njutning, enkelt, naturligt, gott, duger bra.

I DN läste jag om kräftfiske i Hjälmaren, Sveriges näststörsta sjö, där folk fritt får fiska kräftor fem helger under säsongen. Det är intressant, samma spänning, samma glädje, samma besvikelse, som vi upplever på vår lilla sjö.
En del tomma burar tydde på tjuvfiske, det var de rutinerade svenska kräftfiskarna säkra på, andra tomma burar berodde på fel bete. Så kan det vara också för oss, men ofta handlar det bara om tur eller otur, ett bra ställe kan vara dåligt nästa gång.
Aldrig har jag hört förut att man agnar kräftburar med hundmat, men det gjorde en hjälmar-fiskare och fick noll kräftor! Där han agnat med fisk var buren däremot full. Även kräftor kan var kräsna.
Jag undrar om han vet att braxen är bäst…
MAJ-LEN LINDHOLM