DELA
© Nya Åland

Ro i själen är ingen myt

Trots att jag i den här spalten kan gnälla en del över Åland finns det flera saker jag älskar med att bo här. Förutom min man och hans familj så är några av de mest utmärkande sakerna lugnet och stressfriheten. Det är en klyscha, men lugnet här ger mig ro i själen.
Dock har det inte alltid varit så.

När jag för fem år sedan flyttade ihop med min dåvarande pojkvän (numera äkta man) kunde jag bli galen på hans typiska ostressiga och åländska syn på saker. Frasen: ”Det ordnar sig, älskling” vet jag inte hur många gånger jag har lackat ur på. Men när jag flyttade hit efter att hela mitt 23-åriga liv ha bott i storstan (ja, om man jämför med Åland i alla fall) förstod jag innebörden av min mans mantra betydligt bättre.
Mitt tidigare så korta tålamod är nu betydligt längre, till och med längre än min mans som nu i stället har börjat bli lite mer som jag var förut, rastlös och ständigt med projekt hängande i luften. Nu är det jag som inte orkar oroa mig och det verkar nästan ha slagit över.

Det märkte jag inte minst i helgen då jag var på besök hos min bror i Uppsala. Han har fått ny lägenhet och har därmed utökat sin levnadsyta från tjugo till femtiofem kvadratmeter. En ganska ansenlig ökning som kräver nya möbelinköp.
Med var också vår mor som är min brors totala motsats när det gäller humör. Brorsan är timid, otroligt lugn och har en ängels tålamod. Mamma är driftig, effektiv och snabb. Men deras största olikhet är förmågan att ta beslut på plats. Min bror har sedan har var liten varit eftertänksam och haft svårt för att bestämma sig omedelbart, något min mor (och ibland även jag) har tyckt varit fruktansvärt irriterande.
Den här helgen var inget undantag. Varje beslut som skulle tas om möbleringen skulle tas där och då, vilket blev lite av en påfrestning för oss alla. Nu i efterhand kan jag känna att allt för mycket tid lades på att diskutera min brors lägenhet och att vi inte fick tillräckligt mycket kvalitetstid tillsammans.
Varför ska allt bestämmas och fixas på en gång? Själv sitter jag hellre på golvet och dricker kaffe med min familj en stund än ägnar en hel lördag åt att lägga upp för långa gardiner. Det här var första gången sedan jul som vi träffades och hela den tiden vi var tillsammans var alla uppbundna i något projekt.
Det är inget fel med det, men ibland behöver man kanske disponera om tiden lite och försöka se vad som verkligen är viktigt. Livet är inte en lång prestation som man till slut får betyg eller beröm för. Ingen kommer att klappa mig på huvudet och säga vilken duktig människa jag har varit på min dödsbädd.
Mina närmaste kommer knappast att minnas mig för hur många gånger jag har bytt gardiner, dammsugit eller skrivit en sådan här spalt.

Det stressfria åländska sättet att leva har gett mig insikt och perspektiv på vad som är viktigt.
Och för det kommer jag och mitt blodtryck att vara den här holmen evigt tacksam.

Carin Karlsson