Riksstampet
Ibland måste man sätta ner foten, säger landets kulturminister och så stampar han till så hela Svenskfinland skakar i sina grundvalar.
Stefan heter ministern, som är så hetlevrad att han nästan inte borde vara minister. Och inte heller journalist. För det är han också, journalist, alltså.
Orsaken till stampet var att en annan journalist hade avslöjat en hemlig agenda, som Stefan i sin tredje egenskap, nämligen partiordförande, hade satt upp för ett möte där man utan journalister på plats skulle diskutera partiets framtid.
När det sen efteråt kallades till presskonferens så var journalisten i fråga, inte den hemlighållande utan den avslöjande, inte välkommen.
Om journalisten hade arbetat för radion, tvn eller någon av de stora dagstidningarna så skulle portförbudet aldrig ha kommit. Men nu jobbar hon för en liten nyhetsbyrå, som tidigare var partiets egen byrå. Och då får man inte bära sig så illa åt, även om byrån numera åtminstone formellt sett är fri.
Det är mer pinsamt än man först vill tro. Det visar nämligen att partierna är vana att styra och ställa så till den grad att övertramp av det här slaget är möjliga. Man glömmer bort att politiker inte kan bestämma över det fria ordet. Glömmer för att man tydligen har kunnat styra och ställa.
Och detta kommer som ett utropstecken efter alla skriverier om valfinansieringen, där politiker inte har förstått skillnaden mellan deras och vårt, rätt och fel, moral och brist på moral.
Frågan är om man kan agera omoraliskt ifall man inte vet vad moral är.
Kanske borde politikerna jämföras med grannskapets kattor (ordet katter tilltalar mig inte), som helt ogenerat spanar på fåglar på vår gård utan att för en sekund bekymra sig över att de befinner sig på förbjudet område.
Fast nej. Jämförelsen är inte snäll mot kattorna.
Däremot kan jag meddela att Maja inte är hos oss.
En efterlysning med bild låg i postlådan när jag var hem på lunch i går. Och medan jag sedan satt och åt min gröt fick jag se en katt i brunt och gult med litet vitt och svart ligga under fågelbordet och spana.
Maja, tänkte jag först. Men nej, Maja har en mer aristokratiskt mönstrad päls i ljusbrunt och beige.
Och så kan jag meddela alla kattvänner att kattor inte är så kloka som ni tror. Om jag knackar i rutan när de går förbi på gården så stannar de upp, tittar sig omkring, försöker komma underfund med vad jag är.
Men om jag öppnar dörren ger de sig inte ens tid att få syn på mig innan de försvinner som oljade blixtar.
Hur kan de veta att jag inte är en fågel, redo att plockas?
HARRIET TUOMINEN
.
