DELA

Redo för november

Hela sommaren har det varit lågt vatten, så lågt att stenar och hällar som brukar ligga under vatten krökt upp ryggen över ytan. Vår strand i Geta har varit en annan. Stigarna har gått på nya ställen längs stranden, nya simställen har prövats.

När algerna blåste in som värst fanns det en vik som blev en gryta av bubblande grönt och turkosblått, och det stank så illa att jag en kväll författade en hel dystopisk apokalyps-historia i huvudet om hur hela havet blev till gröt och civilisationen tog slut, och bara klipporna blev kvar.

Nu, i söndags, åkte jag ut till stugan för att se över ägorna och bärga skörden från mitt (minimala) grönsaksland.
Vattnet var högre än jag sett det på ett år. Plötsligt fick man vada där man hela sommaren gått torrskodd. Vid badberget som hela sommaren varit ett trappsteg ner i vattnet sköljde vågorna hela vägen över hällen, och det kändes som när Mumindalen översvämmades av vatten och Mumintrollet måste dyka ner i köket för att hämta en kastrull.

När sommaren går mot sitt slut blir vattnet annorlunda. Det finns säkert en förklaring, jag vet bara att simturarna på hösten känns helt annorlunda fast den faktiska temperaturen skulle vara densamma. Kanske är det hur vattnet rör sig eller vad som finns i det, eller att huden mättat sig på sol och möter vattnet på ett annat sätt än den räddhågsna bleka vårhyn.

Efter simturen satt jag på berget och kände att den friden jag lämnar efter mig och, längtade så efter i juni, bara kommer i korta stunder när det nästan är över.
När jag sitter där och vet att jag har simmat, har grillat, har solat, har åkt båt ut till hoppberget och känt doften av mina barns våta hår efter hoppet från den högsta klippan.

Efter en halvtimme var jag färdig och nöjd. Nu kommer hösten. Nu drar sig allt inåt och tillbaka, och stugan blir en plats att besöka, inte där jag bor. Ännu lämnar jag kanelskorporna i lådan och några hoppfulla konserver på hyllorna, men vardagen kommer att roffa åt sig helgerna, och hallonen är slut.

Mina bondbönor, som vuxit sig stora och fina med svärmors benägna bistånd, gav en präktig skörd av ett ordentligt kok för en stor familj. Vilken lycka, nyskördade, nykokta bönor, lätt mosade med salt, smör och citron.
Kom an, november. Jag är redo.

Nina Fellman