DELA
© Nya Åland

Rebeller in i det sista

Min morfars bror fyller 95 år på måndag. Hans fru är något yngre men ändå en bra bit över 80. Båda har diverse krämpor som kommer med sådan ålder men ingen av dem har några som helst planer på att slå sig till ro för den sakens skull. Att läkare, släkt och vänner tycker att de borde ta det lite lugnt struntar de högaktningsfullt totalt i.
Hemmet finns i Stockholm sedan 1950-talet någon gång men mycket av hjärtat är kvar i morfars brors hemby, tillika det ställe där jag själv vuxit upp. Också frun som växt upp i sydöstra, finska Finland har hjärtat i Närpes. Det är hon som numera kör Volvon de rattar mellan Stockholm och Sydösterbotten flera gånger per år. Höftoperationer och flera canceroperationer och -behandlingar är inget som hindrar henne, sprängfylld av finsk sisu som hon verkar vara.

Läkarna
säger att hon ska ta det lugnt och stanna hemma, inte anstränga sig alls.. ”Men till sommarstugan får jag väl åka?”, frågar hon oskuldsfullt. Att sommarstugan befinner sig i Finland en färjresa och 300 kilometer riksåtta bort låter hon nogsamt bli att berätta.
Denna sommars resa genomfördes några veckor efter att hon genomgått en omfattande operation där ena bröstet innehållande tre sorters cancer togs bort. När min morbror hjälpte dem lasta ur bilen undrade han över den stora maskin som var inbaxad längst bak i kombin. ”Det är en flismaskin, ska fixa lite i rabatterna”, blev svaret.

Det är sådana de är
. Tro inte att de åker till sommarstugan för att vila upp sig.
När de styr söderut igen efter att ha fixat upp i och kring stugan (i själva verket två ihopbyggda hus) är bilen fylld av ved att elda med hemma i villan i Stockholm.

Den här gången
blev dock inte mycket flis flisad eller ved huggen. Han hade lyckats dra på sig dubbelsidig lunginflammation på färjan och hennes relativt färska operationsärr började bråka. Så det blev sjukhusvistelse mest hela tiden.
Läkarna i Vasa ville skicka 95-åringen med flyg till Stockholm och eget sjukhus men det gick inte frun med på. Hon skulle ha honom med i bilen. ”Får jag bara hjälp att baxa in honom ordnar det sig. Det finns rullstolar på färjan”, sa hon.
Läkarna trodde att han inte skulle överleva en sådan tripp, släkten trodde inte att han skulle överleva men givetvis tog hon honom i bilen och drog ner till Åbo hamn.
De premiäråkte Viking Grace och det var en sådan lyxig och uppiggande upplevelse att de kände det nästan som en ny bröllopsresa meddelade hon när de ringde vi-kom-oss-hem-samtalet till släkten i Närpes. I nästa andetag kvittrade hon att de kommer tillbaka i september när 95-årskalasandet är överståndet.

Rebeller
in i det sista. Jag hoppas jag fått åtminstone ett uns av den där rebelliskheten. Hellre dör jag levande på väg någonstans än redan borttynad på något vårdhem där ingen bryr sig om mig.