Rak i ryggen, medborgare!
Att monarkin ”demoraliserar överallt där den finns” är inte August Strindberg ensam om att ha förstått. Otaliga är vi som med prövat tålamod väntar på att monarkin som statsskick skall inta sin rättmätiga plats på historiens avskrädeshög. Därför är det beklagligt att det i vår upplysta och demokratiska tidsålder fortfarande pågår ett ohejdat fjäskande och svärmande runt kungligheter och deras bihang.
När till exempel hertigen av Västergötland, prins Daniel, på egen hand besöker Helsingfors och Kuopio flockas människor på gatorna för att få en skymt av honom. I tv-nyheterna visas hur gymknutten från Ockelbo vinkar till de fnittrande massorna, och en känsla av illamående infinner sig.
Daniels Helsingforsbesök är ändå ingenting i jämförelse med det bröllop han var medskyldig till för drygt ett år sedan. Plötsligt betedde sig hela Norden som om den svenska monarkin fortfarande hade någon relevans. Diskussionen om statsskickets lämplighet i en modern demokrati fick läggas på hyllan – det fanns ju klänningar och tårtor att diskutera. Ett tv-spektakel av liknande dignitet var bröllopet i Monaco nyligen där fursten var tvungen att skaffa sig en äkta furstinna som kan föda en tronföljare. De två söner som fursten redan har duger nämligen inte, och fick inte heller vara med på sin fars bröllop.
I en debattskrift skriver Per Svensson att monarkin ”institutionaliserar den offentliga lögnen och det systematiska hyckleriet.” Flera år kan passera utan att man knappt noterar att kungen fortfarande lever. Kanske läser man om hur han tyckte att årets älgjakt gick. Men när dottern gifter sig är det dags att damma av vördnaden för en kung utan makt.
Vilhelm Moberg har förstås rätt när han skriver om hur “kungadömet frammanar och utvecklar några av människans mest förödmjukande egenskaper: Begäret att stå i gunst hos de höga, ivern att få umgås med dem, tjänstvilligheten till varje pris, den böjda ryggen inför överheten. Kungligheten får undersåtarna att förnedra sig själva även om det inte är dess avsikt. Till konungen och hans hov hör lakejen, och kungadömet har alltid alstrat lakejsjälar eller vad vi kallar hovmannamentalitet: Denna beskäftighet hos människor, som i varje situation är beredda att stå sin härskare till tjänst.”
Tillsammans med publiken bidrar också medierna till att hålla illusionen om överheten levande genom att idyllisera monarkin. I ett grannblad blev nyligen en inbjudan till Edward, en av de brittiska prinsarna, att besöka Åland dominerande förstasidesstoff.
När ska folk inse att kejsaren går naken?
