Posten Ålands hämnd?
När du skall skicka ett paket till moster i Långtborta, säger du då till gubben att du skall till Posten Åland med paketet? Eller säger du rätt och slätt att du åker till posten?
De korrekta säger naturligtvis alltid och i alla sammanhang Posten Åland. För så vill Posten Åland ha det. Jag som är litet slarvig och vardaglig säger posten. Vill jag poängtera att det är just vår lokala post till skillnad från den icke momsbefriade i riket så säger jag posten på Åland. Jag kallar inte heller den på rikssidan för Itella. Sån är jag.
Det kom ett vänligt påpekande om detta för någon dag sedan, från Posten Åland. Och jag svarade ungefär som här ovan.
Jag borde ha tigit. Mejlväxlingen var i fredags, eller möjligen torsdags. I lördags var jag ut till postlådan fem gånger mellan 9.30 och 13 innan jag förstod att det inte skulle bli några tidningar.
Att inte få dagstidningarna är något av det mest enerverande jag vet. Först försvinner utdelningen på söndagar – görs så dyr att ingen har råd och vi får åka och hämta tidningarna själva. Så drar man in lördagsutdelningen, bara för att jäklas.
Pengar förstår man sig på, men att sköta det jobb man finns till för, att dela ut post, det bryr man sig inte om.
Det är Posten Åland, det!
Över till något annat.
En messare tycker att jag är arrogant, vilket han (måste vara en han) säkert inte är ensam om. Nu har jag, gud förbjude, jämfört vårjakt med barnaga och smuggling. Så kan man inte göra, enligt messaren eftersom vårjakten har varit tillåten till helt nyligen medan barnaga och smuggling har varit straffbara handlingar sedan hedenhös (ungefär så).
När det blev förbjudet att smuggla vet jag inte. Jag vet bara att i liten skala ser många det som en väldigt litet kriminell handling. Barnaga har däremot inte varit förbjudet mycket längre än vårjakten, sett i historiskt perspektiv. Sverige var först i världen 1979 och Finland följde efter 1984.
Det intressanta här är inte vem som har ”rätt” utan attityden. Trots att det till helt nyligen var accepterat att lugga, daska, smiska barn i uppfostringssyfte, som det ansågs, så är attityden fördömande. Visst är det skönt? Och visst gick det snabbt.
Om alla attityder ändras lika snabbt så anser vi om 20-30 år att vårjakt är helt barbariskt.
Vem hade trott det.
Kattorna har vaknat. Det kändes mycket tydligt på garageinfarten i helgen. Och en stor gulsvart såg i trädgården nu när snön sjunker ihop.
Jag kan hålla med min kära chefredaktör om gula spår i snön – det passerar många hundar förbi vårt hus. Men det luktar inte lika starkt. Och de gräver inte ner avföringen i mina rabatter.
Men bägge sorterna är väldigt trevliga att titta på.
HARRIET TUOMINEN
