DELA
© Nya Åland

– Polisen, hej då

Allt fler myndighetsrepresentanter mediatränas. Jag vet inte vad som ingår i sådana lektioner, men det borde ingå en insikt om att media kan arbeta för ens egna syften, inte bara vara snokare som ringer och ställer frågor man inte vill svara på.
Det handlar om att media på ett avgörande sätt är beroende av att veta. Sidan eller minuterna ska fyllas med något. Om ingen säger någonting om det media vill veta går man vidare till andra källor, andra sätt att rapportera om något. Myndigheten, eller egentligen vem som helst, missar chansen att föra ut sin egen version av vad som sker. I 99 fall av 100 nöjer sig en reporter med att rapportera om vad den tillfrågade faktiskt säger (om det är sant, vill säga).
Reportrar kan matas som vilka andra djur som helst.

Polisen på Åland är ett exempel på en myndighet varifrån även tämligen banala saker inte meddelas. En reporterfråga till exempel om hur polisen upplever situationen i det dagliga arbetet besvaras inte. Man är rädd för att spekulera, eller att omskrivas på något ofördelaktigt sätt.
Men i de flesta fall går det utmärkt att be reportern att inkludera en passus om att man inte vet säkert, och att få läsa texten innan publicering för att vara extra säker på att det inte blir konstigt.

Jämförelser med Sverige görs i tid och otid, och är lite tröttsamma. Men polisens pressverksamhet även i små svenska distrikt är omfattande. Man kallar till presskonferenser, man gör upp i förväg hur mycket man kan och vill säga och nöjer i de allra flesta fall medierna med det.
Ibland verkar det som om polisen på Åland tror att den åländska pressen beter sig som i deckare. Varken polisen eller tidningarna är med i någon Beckfilm. Ibland vill en reporter veta något om känsliga saker, men oftast handlar det om helt vardagliga nyheter som ingen tjänar på att inte säga något om.

Med det avslutas reportersommaren på Nya Åland för min del. Framöver blir det sportskriverier för hela slanten.