DELA
© Nya Åland

Personbästa i vuxenpoäng

Brev från skattemyndigheter innehåller sällan goda nyheter. Men det här var ett undantag.
I vanliga fall skulle beskedet om skatteåterbäring på dryga 2.000 euro fått mig att göra fågeldansen och tokshoppa dvd-boxar på nätet på en gång, men nu var något annorlunda. Kanske var det ett svininfluensasymptom, men där stod jag i hallen med skattebeskedet i handen och bara konstaterade att jaha, det var ju bra att jag inte fick restskatt.
Är det så här det känns att bli vuxen på riktigt? När inte ens ett välbehövligt kassatillskott kan få en på gott humör?

Två dagar senare slog jag personligt rekord i antal vuxenpoäng på en dag. Vuxenpoäng får man när man frivilligt gör förnuftiga saker som att låna pengar på banken för att köpa ett hus, eller källsortera.
Jag gick ut litet löst med att tvätta och mangla sängkläder. I Finland finns cirka 17 personer som vet hur en mangel används. Jag har levt med en av de personerna i snart tio år och det börjar smitta av sig. Att se hur lakan snurrar runt, runt i mangeln har en smått hypnotisk effekt.
Sedan hittade jag mitt gamla körkort, utfärdat på den tiden de var rosa. Dags att uppgradera det till något som folk inte skrattar åt när man använder det som id-kort, tänkte jag. Och titta här – mitt pass har gått ut.

Jag cyklade in till centrum och tog en sväng via folkpensionanstalten. Skall man ha sjukförsäkringskort nuförtiden? Visst skall man ha det, svarade tjänstemannen och tryckte på en knapp. Nu var kortet på väg hem till mig.
Kanske ville jag ha ett kort som jag kan visa upp när jag blir sjuk utomlands, så att folk förstår att ambulanskostnaderna täcks av den finländska staten, undrade tjänstemannen. Ja tack, sade jag, och så tryckte hon på en knapp till.
Sedan gick jag till Citylivs och lämnade in en ansökan om Plussakort. Jag trodde att man skulle få typ två paket kaffe eller en påse pirkkasnask som tack. I stället fick jag betala cirka 8 euro.
Nåja, raskt vidare till Foto Alandia, och sen till polisen med fyra fräscha passfoton. Och där lärde jag mig ett och annat:
Pass utfärdas numera på fem år, inte på tio. Man måste lämna sina fingeravtryck. Och jag har ingen hembygdsrätt.
Va?
Jag som hade fyllt i massor av blanketter när jag flyttade hem för ett år sedan. Men tydligen inte den om hembygdsrätt. Jag väntade mig inte att lantrådet skulle uppvakta med tårta och blommor när jag återvände, men jag minns att jag tänkte, tja, nu är man ålänning igen.
Så lätt gick det inte.
Jag betalade 80 euro för pass och körkort, for till ämbetshuset och fick intyg om var jag bott och när för några euro till, och sen raka spåret till självstyrelsegården där jag fyllde i hembygdsrättsansökan. Den rätten lär kosta runt 80 euro men jag får visst rabatt om jag har haft den förut.
Tack för det, för nu kändes det som skatteåterbäringen var på väg tillbaka till den offentliga sektorn. Tv-licensen skall också betalas snart.

Och sedan
for vuxenpoängmätaren i toppen. På vägen hem cyklade jag i hård motvind omvägen via Byggvaruhuset och köpte dammsugarpåsar.

PATRIK DAHLBLOM