Pensionsskandal rör också Åland
Vad är det som gör att höga chefer i storföretag, statsbolag och kommunala bolag så ofta visar sin sämsta sida när det gäller pengar?
Som girigt roffar åt sig tusenlapparna utan att bry sig om vad de anställda förtjänar. Som fixar, trixar, gynnar andra när de kan dra nytta av det, som utnyttjar och bedrar för att gynna sig själva?
Det händer om och om igen och det upphör aldrig att förvåna mig. När jag tänker på det kommer jag fram till tre förklaringsmodeller – makt, bristande förankring i verkligheten eller helt enkelt störd personlighet.
Från fastlandet kommer avslöjandena nu i rasande takt främst via Helsingin Sanomat om de kommunala och statligt anställdas egen pensionsfond Keva där högsta chefen Merja Ailus och den övriga ledningen beviljat sig själva och varandra frikostiga förmåner. Keva har hand om pensionstjänster för 1,3 miljoner arbetstagare och pensionärer inom offentliga sektorn – också för kommunalt anställda på Åland.
Under tre års tid har fonden köpt två bostäder på raken, värda 1,3 respektive 1,1 miljoner euro, som bostadsförmån åt Merja Ailus som betalat för lite skatt för för förmånen. Också fyra andra i ledningsgruppen har bostadsförmån.
Keva har tillfälligt köpt Ailus bil för att ha som mellanpenning då en ny bil köptes. På så sätt undgick hon gränsen på 30 000 euro för konkurrensutsättning enligt lagen om offentlig upphandling. Keva meddelar att man alltid har gjort så vid bilinköp.
Uppgifter finns om att Ailus beställt tilläggsutrustning till bilen, bland annat en specialtillverkad sportratt, men säger sig inte ha någon sådan minnesbild.
Kevas vice vd Tapani Hellstens tjänstebil kostade 63 000 euro. Efter mediapådraget har han sagt att han avstår från bilförmånen från nyår.
På ett personalmöte som Ailus sammankallade till i går ondgjorde hon sig över att hon inte längre kan föra sina barn till ridlektionerna med sin BMW eftersom det har blivit så mycket ståhej. Anställda marscherade ut i protest.
Nästa månad ska Kevas styrelse få svar om ledningens förmåner. Styrelseordförande Laura Räty har meddelat att hon inte längre har förtroende för Ailus ledarskap och att hon måste avgå. Men Ailus har bestämt att hon sitter kvar, och också nu är orsaken pengar: Om hon säger upp sig går hon miste om fallskärmen på 200 000 euro.
Frågan är nu: Vad tycker till exempel en pensionerad städare, som jobbat i hela sitt liv och som betalat in sin pensionspremie i alla år och som har en liten pension att leva på, om att pengarna används på det här sättet? Går det att ha förtroende för en pensionsfond där ledningen lever på en helt annan planet än de vilkas intressen den är satt att bevaka?
