Pelargonerna vi vill glömma
– Patrik, har du några pelargoner, frågade nyhetschefen i morse.
– Jo, ett par, svarade jag skamset.
Ett nytt jobbrelaterat ord tog fäste på redaktionen i år. När vi talar om pelargoner menar vi artiklar eller intervjuer som borde ha skrivits för länge sen men av olika orsaker har blivit ogjorda.
Varför just ”pelargoner”?
Det råkade sig så att vi fick höra talas om en dam på landsbygden som hade en imponerande pelargonsamling. Den skulle vi förstås presentera för våra läsare! En fotograf for ut och fotograferade. Sen skulle en av våra reportrar också besöka odlingen för att kunna göra pelargonerna rättvisa i skrift.
Men det besöket drog ut på tiden så länge att det inte blev av. Till sist fick en annan medarbetare rycka in för att få jobbet gjort.
Vid det laget hade pelargonerna stått så länge på våra arbetslistor – som fortfarande delas ut i A4-format på morgonmötet – att de fått en status utöver det vanliga. En dag sade någon:
– Jag har också en pelargon.
Och så var det ordet etablerat i vårt språk.
Varför blir en del uppdrag pelargoner?
– Stress, säger medarbetaren Kiki.
Det stämmer. Om man har flera grejer att skriva måste man ta det mest akuta först, det som måste ut på nätet nu eller in i nästa tidning. Det betyder att de mjuka, tidlösa artiklarna läggs åt sidan en stund. Den stunden kan bli en dag, som kan bli en vecka, som kan bli en månad. Eller mer.
I det väntrummet utan köbricka hamnade pelargonerna.
Slarv ger också upphov till pelargoner.
Häromåret bevakade jag en intressant paneldiskussion om vård i livets slutskede. Jag kom tillbaka till redaktionen så sent att jag inte hann skriva artikeln samma dag. Nästa dag hittade jag inte anteckningarna. De dyker nog upp, tänkte jag. Men tiden gick, anteckningarna hittades aldrig och artikeln blev oskriven.
Nyhetschefens pelargonfråga var befogad. Jag gå på ledigt efter nyår. Före det ska jag försöka skriva så tidlöst om mina pelargoner att läsarna inta anar hur gamla de är. Med betoning på ”försöka”.
