DELA

Pecha kucha – bättre än tv

Så många kreativa, smarta, roliga, skönhetsälskande människor det finns på Åland!
Häromdagen var det premiär för ett nytt sätt att umgås och visa upp sig. Det heter Pecha kucha och det ägde rum på en restaurang i staden.
Här händer det saker i rask takt. Varje presentatör visar tjugo bilder i vardera tjugo sekunder. Sedan är det tack och adjö. Det funkade perfekt.

Nära hundra åhörare hade tagit sig en tv-fri kväll och satt bänkade 20.20 då det hela rullade igång. Presentatör och arrangör var Daniel Johansson, ny informatör på Nordens institut på Åland.

Olof Collin, kallar sig överlevnadsexpert, och han började med att visa bilder från en skidresa till Norge med hisnande vyer av snö, berg och hav. Han berättade om den koncentration som är nödvändig i svängarna och att han kan återkalla den koncentrationen långt efter resan vid sitt skrivbord.

Henrika Lax visade 20 konstverk, barnansikten med förvrängda ögon och munnar. Det handlade om barndomsminnen, hur vi minns, hur vi glömmer. En pojke, med ett ansikte som tonade ut i bakgrunden, hade en knallgul oförglömlig halare.

Harriet Strandvik projektledare för Ny Nordisk Mat berättade om skolungdomars inställning till redig vanlig mormorsmat och vad som händer när ett gäng barn lagar mat åt vuxna. ”Barn kan” fick vi veta.
Joel Bergman, ung filmproducent berättade om sina prisbelönta filmer och om bekymren med att starta ett företag när man är 17 år – och heltidsstuderande.

Carina Karlsson och Matilda Saul, poet respektive fotograf, visade jaktbilder och drömska scener med flickor i ljusa klänningar vid en sjö. Det var hjärteroten nära hästens mule, det var evigheten i blicken och gränsen mellan liv och död i ett jakttorn på ängen.

I pausen kände Inga Heller sig gammal. Det uppmanades till mingel och sattes på musik på hög volym. En mindre lyckad kombination. Snart var vi igång igen:

Matts Stenlund, skådis, började med att säga att han var ensamstående i dubbel bemärkelse och drog en hejdlös skröna om folk som våldgästat honom. Publiken kluckade och skrattade. Skrönan varvades med gamla Ålandsvykort.

Maria Antman, scenograf, berättade hur man tänker på allt det som syns, typ lera, när en teater sätts upp.

Minna Öhberg, konstnär, hade samlat ihop 20 kartskisser, sådana man ritar snabbt för att visa någon vägen.

Joakim Saul, creative director, berättade om reklambranschen i New York, hur en målgrupp bestäms, hur en symbol (kanin) får stå för framgång, hur snygga bilder och texter säljer en produkt.
Spännande. Minst sagt. Den 8 maj är det dags igen.

Kiki Alberius-Forsman <kiki.alberius-forsman@nyan.ax>