Paul hade säkert stödstrumpor
Jag kom bort från Åland till sist, för första gången sen hösten 2013.
I juli blev det en hotellövernattning och konsertupplevelse i Stockholm. Och en reflektion över hur artister i en ungdomsfixerad kultur hanterar åldrandet.
På sjuttiotalet var det otänkbart att våra idoler skulle hålla på när de fyllt 50, eller ens 40. Elvis Presley, som dog 1977, blev 42 år gammal. De två stora konserter som jag varit på den senaste åren är Bruce Springsteen, som var 64 när han spelade på Friends Arena 2013, och Paul McCartney, nyss fyllda 73, på Tele2 Arena i juli.
Tiden när Springsteen likt en bergsget hoppade upp på högtalarberg är förbi men alla hans gymbesök som de svenska kvällstidningarna älskar att rapportera om hade haft önskad effekt. Då och då såg man ändå att det var en mogen man som rände omkring på scenen. Jag log igenkännande när han skulle ta sig upp på ett piano. Den unge Springsteen skulle ha tagit det i ett skutt. 64-åringen klättrade upp via något som såg ut som en provisorisk trappa. Och när han nådde målet stod han på alla fyra en kort stund innan han reste sig. Jag riktigt kände hur ont det måste göra i hans knän.
Men vadå, med en tre timmars show måste man få hämta andan ibland.
McCartney körde också tre timmar utan paus. Ibland satt han vid pianot men den största delen av konserten stod han vid sångmicken och spelade bas eller gitarr. Rösten svajade ibland. I början av konserten verkade det som hans band sjöng med extra mycket ifall han inte skulle orka hela vägen. Men det gjorde han.
Det var ett stycke rockhistoria utan motstycke som spelades upp. Han gör inga stora ändringar i låtlistan nuförtiden. Vi fick höra allt vi väntade oss utom Wings bästa singel ”Jet”. Några transportsträckor blev det, mest låtar från den senaste plattan. Då tänkte jag på varför McCartney fortsätter med sina turnéer fast han kunde ha gått i pension 1965. Svaret? Han är en yrkesman som har något att bevisa varje gång han går upp på en scen. Hans belöningen är inte gaget, utan att han står där pigg som en 40-åring när han tar emot publikens kärlek efter det avslutande Abbey Road-medleyt.
Tack vare att vi satt framför en stor videoskärm kunde jag se att han inte hade några fotvänliga Ecco-sandaler. Hans skor såg ut att vara lika smala och snygga som 1965. Och han såg inte ut att plågas av dem.
Men säkert hade han stödstrumpor. Den tanken tröstade jag mig med när det började bli tungt att sitta mot slutet av konserten..
