Pass opp med passen
För några veckor sedan var det återigen dags för en uppdatering av mitt pass och för att kunna få ett nytt pass som utlandsboende svensk krävs en hel del förberedelser.
Till exempel kan man i praktiken inte ha ett heltidsjobb och arbeta från måndag till fredag för att på enklaste sätt ansöka om ett nytt pass om man är utlandsboende svensk på Åland. Av alla passexpeditioner i Sverige finns det nämligen bara en som har öppet på helgen, Stockholm citys passexpedition tar emot ansökningar på lördagar mellan klockan nio och två.
Sagt och gjort så hade jag inte så mycket annat val än att ta morgonbåten till Stockholm på en lördag, inte bara en gång utan två helger i rad. Jo, för man måste ju hämta ut passet personligen också, och att skicka det till det svenska konsulatet på Åland var inget alternativ.
För att få tag på ett pass för en svensk medborgare som bosatt sig halvvägs till grannlandet krävs det alltså en resa på nästan fyra timmar enkel väg. Alternativet är att vända sig till svenska ambassaden i Helsingfors, något som jag knappast hade sparat tid eller energi på.
Jag är införstådd med alla regler kring pass och förstår varför det är så omständligt, men något jag tycker är märkligt är att man inte ens får hämta ut det på svenska konsulatet i Mariehamn, utan göra om samma procedur igen för ett ärende som totalt tar cirka tre minuter.
Här på Åland pratas det mycket om nordiskt samarbete, men för att vara krass så har jag märkt mycket lite av detta så kallade samarbete sedan jag flyttade hit.
Jag känner mig nämligen aldrig lika mycket som en invandrare som när jag måste ha kontakt med olika finska myndigheter. Jag är gift med en ålänning, pratar samma språk, arbetar och betalar skatt och har ett brett kontaktnät här.
Trots det måste jag hela tiden bevisa att jag är värd att bo här och ta del av de förmåner det åländska och finska samhället erbjuder. Ett exempel är min ständiga kamp mot FPA.
När jag flyttade hit blev jag automatiskt utförsäkrad från svenska Försäkringskassan, vilket är helt i sin ordning. Jag sökte då att bli införsäkrad i FPA, men blev nekad eftersom jag fortfarande arbetade i Sverige. Detta är också helt förståeligt, eftersom jag då inte bidrog till statskassan, men för mig blev det ett moment 22.
Jag stod utan socialförsäkring helt i cirka sex månader innan jag fick min första anställning på Åland. När den sedan tog slut blev jag utförsäkrad utan att veta om det. Det fick jag reda på när jag förra veckan ringde till FPA angående min föräldrapenning.
När man är tillfälligt anställd eller jobbar på projektanställningar måste man skicka in nya papper varje gång man byter jobb. Det mesta av detta handlar alltså om byråkrati och det är inte bara på den åländska eller finska sidan som det är så här. Sverige är inte mycket bättre tyvärr.
Nu längtar jag ihjäl mig till den dagen jag får papper om finskt medborgarskap i min hand. Tänk så mycket enklare allt kommer bli.
