DELA

På väg mot perfektion

Jag såg ett tv-program om en extremt fet kvinna som satt på ett vårdhem och försökte gå ner i vikt och lära sig att sköta sig själv igen. Hon hade till exempel inte fått strumporna på sig själv på tre år.
Hela programmet var ett typexempel på den form av frossande i det groteska som ersatt forna tiders freak shows. Det är program man ser på med skräckblandad fascination, och där man ibland önskar att man också fick se ett lyckligt slut, en ände på förnedringen.

Denna kvinna var mest orolig för sina söner, som redan i unga år var gravt överviktiga. Det var deras hälsa som bekymrade henne, inget annat.
”They are perfect to me, just the way they are” (För mig är de perfekta precis som de är) sade hon, bland annat om sin 25-årige son som redan vägde kring 150 kilo. Och det syntes att hon menade det.

Hon tyckte inte att själva hullet var fult, men hon var rädd att pojken skulle dö i en hjärtattack.
Där någonstans insåg jag att en förändring är på väg. Det magra, anorektiska skönhetsidealet kommer snart att ha sin motpol i ett skönhetsideal där den feta kroppen uppfattas som vacker, till en viss gräns. De runda låren, de dallrande skinkorna, bukarna och brösten kommer att signalera närhet, trygghet, värme och styrka, mera så ju vanligare övervikten blir.
För folkhälsan är extrem övervikt naturligtvis inte bra, men om man frikopplar form från funktion och tittar på hur människokroppar ser ut, så måste man inse det alla marknadsförare snart kommer att göra pengar på. Att få feta kroppar att se vackra och framgångsrika ut.

Om en stor grupp i samhället är överviktig måste synen på vikt och skönhet ändra, annars faller alldeles för många utanför ramen för det normala.
Under programmets gång började jag rentav tycka att den oerhört vältrimmade läkaren på vårdhemmet så lite osunt mager, hård och kantig och lite liksom plastig.
Om bara en halvtimme fläsk-tv får mig att tycka att normalviktiga ser lite anemiska ut, vad skulle då inte hända om majoriteten av befolkningen var rejält knubbig och H&M-modellerna började dyka upp med valkar och gäddhäng.

Nånstans bak i huvudet inser jag att om skönhetsidealet så småningom tippar över från magert till knubbigt, då borde min kropp ligga nånstans på vägen. Det kan komma en dag när just min kropp är perfekt. Minus 30 centimeter förstås, för det lär väl inte hända att modellkroppen blir kortare också, typ 1,58?

Nina Fellman