DELA
© Nya Åland

På stationen i Karis

Nånting konstigt och lite läskigt hände mig förra helgen.
Jag skulle åka tåg från Ekenäs till Åbo. Efter visst tråcklande köpte jag en biljett i automaten på perrongen (några bemannade tågstationer verkar det inte finnas längre).
Lokaltåget till Karis tog inte många minuter.
I väntan på Åbo-tåget stod jag på perrongen, i snålblåsten och tänkte på vantar och halsdukar. Axlarna spände av kylan och den långa dagen.

När tåget kom gick jag in i första bästa vagn. Det satt en handfull människor där. Jag damp ner på en ledig plats och försökte räta ut mina stelfrusna fingrar, och grävde fram biljetten. Först då noterade jag att det var en platsbiljett jag köpt, kanske man alltid gör det.
Vagn 5, plats 23.
Den satt jag på.

Ingen aning om hur det gick till. Förstås är det bara en slump, men när det slumpar sig så, tror åtminstone jag att det på något sätt var meningen.
Var det meningen att jag skulle se den berusade killen som satt och drack öl och frågade mig om tåget var i tid. Var det den unga pappan med en liten flicka som gick runt i vagnen hela resan, på jakt efter sin hyperaktiva dotter.
Var det familjen med de enorma resväskorna som skulle fånga min uppmärksamhet. Eller var det någon som skulle se mig, med mina trötta ögon och min nära desperation över den kommande båtresan hem?

Eftersom jag söker mening i en så slumpartad händelse som att jag sätter mig på rätt plats i tåget utan att veta om det, så är det kanske inte så konstigt att hela trossystem byggts upp kring mera meningsfulla men kanske lika slumpartade samband. En solstråle som bryter fram och belyser en person som säger något djupt och viktigt. En förödande storm som kopplas med vanstyre och förfall. En sten som rullats åt sidan.

Människans djupaste instinkt är att binda ihop saker som bara slumpmässigt händer i begripliga berättelser, att skapa mening och ordning genom orden.
Om det är något jag tror på, så är det på ordens makt. Om vi behöver en berättelse så skapar vi den. Om berättelsen är stark så blir den sann. Om den sanna berättelsen spricker, skapar vi en ny berättelse ur den avslöjade lögnen.

Det är fantastiskt och underbart och lite skrämmande.
När jag klev av tåget i Åbo hamn var det ett gäng tjejer framför mig som pratade om vad de skulle köpa i taxfreen, att grunda med i hytten innan de gick till nattklubben. De var inte ens främmande för att hoa lite flickigt och vingla på höga klackar. Carrie Bradshaws berättelse, i Åbo i september.

Nina Fellman