DELA
© Nya Åland

På nära håll är ingen normal

Jag har nu jobbat i tre veckor på Ålands handikappförbund och varje dag hör jag kloka saker sägas.
Som det här med vad som är normalt. Aldrig tidigare har jag funderat så mycket på ordet normal som dessa veckor och aldrig tidigare har jag känt mig så osäker på att det är ett ord som överhuvudtaget behövs i vår vokabulär.
Enligt Svenska akademins ordlista betyder normal ”regelrätt, som sig bör, vanlig, genomsnittlig, ordinär, vid sina sinnens fulla bruk samt fullt klok”.
Jahass, det låter ju rätt tråkigt och… ja ordinärt. Vem vill egentligen vara ordinär eller genomsnittlig nu för tiden då man ska vara individuell och personlig? Vem vill vara normal? Finns det ens någon som är normal på riktigt och hur räknar man i så fall ut detta?
Någon klok människa har sagt att på nära håll är ingen normal och det kan man ju lätt hålla med om. Den som synes vara normal vid en hastig blick kan ju vara hur onormalt som helst om man verkligen tittar efter.

Majoriteten av medlemmarna i de tolv medlemsföreningarna i Ålands handikappförbund har det som kallas osynliga funktionsnedsättningar. Alltså något som inte märks direkt på utanpåskapet. Man kan därför misstas för att vara helt normal och det kan faktiskt vara både positivt och negativt.
Positivt för att man behandlas just som normal, negativt för att man kanske inte får den förståelse man behöver när man lever med en nedsättning som ändå gör att man inte fungerar helt optimalt eller normalt om man så vill.
Jag själv är en sådan som kan verka rätt normal vid en första anblick (mina döttrar håller förmodligen inte helt med här). Så länge jag har fungerande hörapparater i öronen och kontaktlinser i ögonen kan jag också fungera på ett någorlunda normalt sätt och jag behöver inte avslöja att utan dessa hjälpmedel skulle jag antagligen ofta behandlas som om jag vore förståndshandikappad. För att jag inte ser och inte hör och fast det egentligen är det som är mitt personliga normaltillstånd.
Men det behöver jag alltså inte tala om och de flesta märker inget konstigt eller onormalt med mig. Mina funktionsnedsättningar är också lätta att förstå och om jag säger att jag inte hör ordentligt får jag oftast hjälp på något sätt.

Värre är det för dem som haft oturen att drabbas av en funktionsnedsättning som syns utanpå. Sitter man i rullstol, går med vit käpp eller rör sig på något annat sätt än som anses onormalt får man lätt också stämpeln av att inte hänga med intellektuellt. Många börjar prata överdrivet långsamt eller väldigt högt även om funktionsnedsättningen inte har något med förståndet eller hörseln alls att göra. Alltför många vet inte alls hur de ska bete sig med någon som inte uppträder som de uppfattar normalt.
Det bästa råd jag kan ge är att bete dig helt normalt. Eller det som är normalt för dig då. Var dig själv och bemöt alla människor likadant. Hjälp till om det behövs och hör vad de har att säga.
Alla är vi normala eller inte normala på vårt eget sätt.

Anne Sjökvist