DELA
© Nya Åland

På dyster kvist

Om inte tiderna redan är dåliga, så är de på väg att bli det. Ungefär så lyder många budskap för tillfället. Järtecknen kan läsas i företags delårsrapporter och ekonomers tidningsintervjuer. På en del verkar det också som om kaffesumpen och abborrskinnen talar sitt tydliga språk.

Med dåliga tider menas att det blir mindre pengar till det mesta. Företagen tjänar mindre pengar och har mindre jobb att ge den som vill ha och därmed blir det också mindre skatteintäkter och därmed sämre vård, skola, bibliotek och så vidare. Det finns också en slags ekonomisk depression som alla vill undvika. Det innebär att rädslan ökar hos alla. Att ta lån är inte att tänka på, inte heller att köpa dyra resor, bilar eller utbyggnader av huset. Överallt griper lågkonjunkturen (ett förut populärt ord, numera kallas det finanskris) omkring sig med sina kalla fingrar, och det är inte bara en fråga för statistiker och det där fåtalet som har en aning om vad som faktiskt pågår med alla dessa pengar som strömmar runt mellan datorerna.

Eftersom nu Andersson, Pettersson och Lundström inte kan påverka sina situationer speciellt mycket (det är samma vardag att traska runt i oavsett konjunktur) så undrar jag hur människor egentligen påverkas av domedagsprofetiorna. För att tala klarspråk: hur blir man av med känslan av att samhällsservicen blir sämre och sämre, jobben färre och färre, plånboken tunnare och tunnare? Hur muntrar man upp sig i en finansdepression när man har mycket att oroa sig över, inte minst sina barns framtid och det egna jobbet?

Jag vet egentligen inte. Kanske har jag heller ingenting att säga om saken. Men kanske kan jag spekulera lite.
Jag tror inte att det hjälper med att lära sig att leva i nuet. Det är nu som det händer, oavsett man vill det eller inte. Jag tror inte att det är bra att leva i dået heller – det där fina skimret kring det som var förr kan bara glänsa runt det som inte är nu. Kanske kan det vara något att se till det man faktiskt klarar. Att ansvara för sitt eget och andras liv är inte alltid lätt. Det kan kännas som ett tryck mot axlarna som aldrig försvinner. Men att ta ansvar är också att säga till sig själv att ja, oavsett molnen på alla horisonter och allt annat så har jag tagit det här ansvaret. Oavsett hur det går så bestämde jag mig för att just jag måste göra det jag borde göra. Bara att vara där man kan oroa sig är att ha tagit ett steg mot att våga sluta med det.

Erik Hallstensson