DELA
© Nya Åland

På besök i getingböllan

Ibland kan jag bara inte låta bli att kasta mig in i riktigt ilska getingbon trots att jag vet att jag riskerar att bli stungen i blod.

En sådan surrande bölla är mammors – och några pappors – känslor. Det finns INGET annat som så snabbt föder så hätska kommentarer på nätet som åsikter om hur föräldrar ska vara med sina barn.

Det senaste är svenska och norska barnmorskors larm om att föräldrar redan på BB ägnar sina mobiltelefoner lika mycket, om inte mera, uppmärksamhet än sina nyfödda bebisar.

Barnmorskornas uppmaning är i all enkelhet: Lägg telefonen åt sidan och se ditt barn i ögonen när du ammar eller flaskmatar det.

Sånt får man inte säga utan att bli getingstucken. (Fast det ska ju också sägas att massor av föräldrar förstås gör precis som barnmorskorna säger utan att uppmaningar behövs).

Och det är inte bara när barnen är nyfödda som föräldrarna fastnar i telefonen. Man ser mammor och pappor kolla på telefonen när de ger barnen fart i gungan, när barnen leker i sandlådan, när man äter middag ”tillsammans”.

Föräldrar som är mentalt frånvarande fast de är fysiskt närvarande ger en tydlig signal till barnen: Du och det du vill säga är inte det viktigaste. Du kommer i andra hand.

(Aj. Det där var förbjudna ord).

Lärare slår larm om att barn slutat leka när de i stället ägnar rasterna åt att kolla på sina mobiler. Kanske föräldrar kunde tillämpa samma regel som i många skolor och låsa in mobilerna under dagtid?

(Aj. Ett getingstick till.)

För man får inte skuldbelägga föräldrar. Jag tror att det beror på att vi nu har den första ”allt genast-generationen” som har fått barn, alltså de unga vuxna som inte är vana med att vänta, försaka och skjuta upp sina egna behov och för en lång tid framåt ställa sig själv på andra eller tredje eller fjärde plats.

För mig är det inte att skuldbelägga föräldrar när man säger att den tid man har med barnen försvinner fort och att det gäller att ta vara på den. Barn behöver samtal för att förstå sig själva och andra, samvaro med vuxna för att utvecklas till hela människor och föräldrar som läser sagor för att bygga upp barnens inre världar. Samtal och samvaro tar tid, självklart, och när barnen är små och större har de rätt till föräldrarnas odelade uppmärksamhet.

(Aj fy, där kom en hel getingsvärm!)