På återseende
I samma veva som jag gjorde ett reportage om att simskolan startade, skulle jag tillsammans med fotografen Stefan Öhberg leta rätt på en ålänning. Det var min första dag på Nya Åland, min första dag som nyhetsreporter, och det blev på skrutt.
Eller så här: min första ålänning frågade jag inte själv, utan fotografen (tack Stefan!).
Det har gått tio år sen min första Dagens ålänning, och under den här tiden har jag fått två barn, varit sjukskriven för utmattningsdepression, skrivit en kokbok och en roman och köpt ett hus.
I dag är min sista arbetsdag på ett år. Jag ska vara tjänstledig för att skriva, och att bestämma mig för det mellanåret har alltigenom varit ett tungt beslut. Jag trivs på mitt jobb.
Jag trivs också med att gå hemma i mysbyxor och hitta på saker. Mina barn tror att jag ska vara hemma för att baka bullar. Kanske blir det så, kanske blir det ingen roman utan bara en massa bullar och ångest.
Huj huj att kasta sig ut i det okända på det här sättet.
Jag flyttade till Åland samtidigt som jag började på Nyan, och att komma in i ett samhälle genom journalistögon är en märklig upplevelse. Jag har åkt på de mest obskyra vägar till de mest otillgängliga människor, men alltid bara för jobbets del.
”Jag är intervjuat hen” säger jag oftare än ”Jag känner hen”. Man står lite utanför, är en rapportör mer än delaktig.
Samtidigt har jag blivit på det klara med att jag inte är journalist. Intresserad av människor och samhälle, ja, intresserad av nyheter? Inte överhuvudtaget.
Journalisterna på redaktionen rusar till fönstret då en brandbil tjuter förbi, jag tuggar tuggummi i andra ändan av lokalen och undrar vad som hände.
Jag lär inte bli mer delaktig i samhället under det kommande året, iallafall inte det verkliga.
Istället ska jag ta fem personer som gisslan i ett bankvalv, bli alkoholist, ge mig ut på havet och misshandla skeppspojken.
Sen ska jag baka bullar.
