DELA
© Nya Åland

Överdos av matpornografi

I onsdags var det rent hopplöst att titta på tv. I alla kanaler jag brukar titta på kom det matprogram. Det var Masterchef, det var Mästerkockar det var Kockdueller, det var Mauro och Pluras kök och det var Halv åtta hos mig.
I regel gillar jag matprogram, men nu blev det för mycket. Efter en stadig middag på ugnskorv och potatismos (jaa, det ÄR gott) var det som ett slag i ansiktet med alla såsreduktioner, suffléer, kräftstuvningaroch skinkchips.

Även för en storkonsument av matporr börjar det bli tröttsamt att se ännu en gubbe fingra på en filé och säga något om att man måste utgå från en högkvalitativ råvara. Jag har ju för i jessu namn inte råd med det.
De riktigt poppiga matprogrammen (alltid med Gordon Ramsay i huvdrollen) är klippta på ett så oerhört enerverande sätt att man måste se alla avgörande ögonblick åtminstone tre gånger, en gång före de tätt placerade reklampauserna och två gånger efter. Hur de riktigt gör maten får man aldrig veta, för det är alltid tävlingen och utslagningen som går i första rummet.

I mindre poppiga program är det i stället mellansnacket och personligheterna som står i centrum, så då får man inte heller veta hur maten tillreds, för att Plura Jonsson ska stå i vägen med sin stora mage och dricka vin. Och för övrigt är jag inte alls förtjust i de svenska tv-bolagens övertygelse att allt blir bra tv om man får några kändisar lite halvfulla i ett rum.
Det är inte alls kul, det är pinsamt. Ska man umgås med fulla människor är det bäst att man befinner sig på samma nivå, annars blir man bara generad av de svepande gesterna, sluddret och plattityderna som i stunden tycks så oerhört intelligenta. Det vet den som genomlevt fyra spiknyktra graviditeter.
Så var det sagt.

När
matprogrammen äntligen var slut kom det Morden i Midsomer, ett program som jag hade tänkt gagga ner mig i främst för de vackra engelska trädgårdarna och miljöerna som skymtar i bakgrunden. Det blev också olidligt, inte på grund av kommissarie Barnaby utan för de ständiga reklampauserna med den där otroligt irriterande kvinnan som gått ner 14 kilo.
Till slut försökte jag aktivt låta bli att lyssna, och det gick ju inte alls.

När jag stängde av för kvällen var jag väldigt hungrig. Den överblivna korven såg inte intressant ut. Inte det hårda rågbrödet heller, som min familj föredrar.
Jag gick och lade mig och drömde om sushi. Och så kom sushi-bussen till Nyan på torsdag, och jag hade inte beställt något.