Oväntade smällar
En släkting till mig körde i Åbo då det small till ordentligt. Först en gång och sedan en gång till.
Fan, tänkte han, punktering. Två smällar. Fan, fan, två punkteringar.
Han steg ut ur bilen men bara för att konstatera att däcken var hur fina som helst.
Fan, fan, faaan, tänkte han, jag har blivit beskjuten.
Han steg in i bilen igen och gasade iväg fort som attan. Men något hade förändrats, en vedervärdig stank höll på att sprida sig. Efter lite detektivarbete hittade han en inte alltför sympatisk gegga i förvaringsfickan i ett säte.
Boven i dramat visade sig vara ett minne från en Ålandsresa i form av två Dahlmans leverkorvar. Korvarna hade glömts bort och de hade nu tröttnat på sitt instängda liv i fickan.
Min kära släkt och invånarna i världens bästa by, Västeränga, uppvaktade mig i fjol med något så underbart som en resa till Florens. Vistelsen där bland kulturskatter, blommande blåregn och utsökt mat var mer än underbar men hemresan blev mindre rolig.
På vägen till Arlanda försvann min resväska. Den hann vara spårlöst borta i fyra dagar innan den hittades i Casablanca i Marocko. Av alla ställen.
”Play it again, Sam”. Just det. Efter ankomsten till Arlanda försvann väskan i ytterligare tre dagar.
De som jobbade på bagagesupporten på flygfältet var änglar. De letade och stönade. Stönade och letade.
När väskan efter åtskilliga om och men spårades i fredags fanns den på en hylla i terminal 2. Den hann precis med kvällsplanet hem till Åland.
Återseendet blev dock inte alltför hjärtligt, väskan var ordentligt länsad.
Så gott som alla mina inköp, handskar och skor, var urplockade plus lite begagnade kläder.
Mina toskanska chokladpraliner och det italienska kaffet hade också fallit tjuven i smaken men resten av delikatesserna hade hen låtit vara. Jag fick till följaktligen tillbaka parmesanosten, den lufttorkade skinkan och oliverna.
Jag fick också tillbaka en fotboll. Det var den vakuumförpackade buffelmozzarellan som hade börjat jäsa.
Den var fem före en explosion.
Om den hade smällt på Arlanda hade bagagesupporten nog inte varit så änglalika längre.
Och knappast heller polisens bombdetoneringsgrupp.
Titte Törnroth-Sarkkinen
