DELA
© Nya Åland

Östersjöns Bermudatriangel

Man känner sig aldrig så ensam som då man en sen novembertorsdag cyklar till Viking Lines* midnattsavgång. Gatorna ligger öde. Trafikljusen blinkar. De enda bilister man ser är de som är på väg till samma hamn. Platsen där ålänningarna får sina gråa hår.
Så fort man passerat skjutdörrarna saktar tiden in. Man får sin biljett, går upp för de trasiga rulltrapporna, ställer sig och ser ut genom det svarta fönstret. Man tror fyrtiofem minuter passerat, men det är bara tre sekunder. Båten har fortfarande inte anlänt.

Tidsupplevelsen
eskalerar i långsamhet ju längre tid man vistas i Viking Lines tidszon. Värst är det strax innan man får stiga av. Ålänningarna är de enda som är erfarna nog att inte ta på sig tjocka vantar och mössor medan de väntar på att få stiga av.
Det finns fler igenkänningsmarkörer för ålänningar på färja. Det säkraste tecknet är att de inte pratar med varandra. Man halvsitter i stora grupper kring små bord och glor med tomma ögon. Det finns ingen anledning att säga något, man är ingalunda på resa för att befrämja sällskapslivet. Man är på resa för att man måste bort eller vill hem.
Ibland ansluter sig fler avlägsna bekanta till gruppen. ”Hej” säger de och drar ut en ledig stol. De andra höjer på hakan som hälsning. Sen händer inget mer på fyra timmar som känns som tjugofyra.

Nu är det de
långa resorna jag pratar om, de till och från Finland. Motsatta sociala regler gäller på de kortare avgångarna. Då ska det ska pratas, och hälsas och ”jojo” och ”siddu barra” och ”bilen går bra?”. Caféet blir ålänningarnas vardagsrum där folk lallar omkring i strumpfötterna och vallar barnen uppför trapporna. Om och om igen. Det finns ingen hejd på muntrationerna.
Tiden står fortfarande stilla, men på Rosella hjälper ålänningarna varandra att fördriva den. Det är naturligtvis som att bekämpa en storm i en roddbåt. Därför är inga samtal som förs på Rosella intressanta. De bara upprätthåller de talande kring någonslags normalitet. Man tror att fyrtiofem minuter passerat, men det är bara tre sekunder. ”Och annars då?”

Jag tror
ofta att jag ska få något gjort under dedär ensamma båtresorna. Men det går inte. Att åka med Viking Line är som att vistas i ett svart hål, det är Östersjöns Bermudatriangel, all energi slukas upp av intet (eller möjligen av den finska schlagern i caféet) och man får släpa sig efter kaffe med sina sista krafter.
Det värsta är att alla andra försöker ha roligt. Det här är resan pensionärsparet från Vanda planerat sedan i våras, finskjortan är på och halsbandet klirrar. Ålänningarna sitter som en klump mårror mitt i en karneval.
För självklart är Viking Line den ultimata festplatsen: Östersjöns svarta hål där inget arbete blir gjort och tiden står stilla.

*Byt ut mot valfritt rederi.

Karin Erlandsson