DELA
© Nya Åland

Örjan och livet

Jag känner en ko. Han heter Örjan. Av alla kor jag vet är han min favorit.
Varför, kanske ni frågar? Det ska jag tala om för er. Det är inte för att att han väcker mig på morgnarna med att tugga på mitt fönsterbleck eller skrämmer livet ur mig på kvällarna genom att dyka upp som en mullvad i natten bakom husknuten. (Örjan är alltså en utbrytarkung av högsta rang och är oftare utanför sin hage än innanför).
Det är inte för att han äter upp mammas blomrabatt och tvingar ut henne rasande i söndagstofflorna arla morgnar och inte är det heller för att han överraskar våra katter på de mest underhållande sätt (aldrig tidigare sett två katter bokstavligen tappa hakan – det vill säga, före de såg Örjan mumsa i sig Whiskas latest edition på verandan).

Jag gillar Örjan för att han älskar livet. Han gör vad han vill när de andra kossorna gör vad de kan. Han hittar alltid ett sätt att ta sig ut på nya äventyr och hans rymningskreativitet överträffas bara av hans otroliga förmåga att njuta av dagen. Jag tror jag aldrig sett en lyckligare ko, lyckligare varelse, än Örjan.
När jag kommer hem från jobbet på dagarna brukar hans svartvita, tjocka kroppshydda skymta i något gräsbuskage där han glatt mumsar och svänger på svansen.

Ibland kan jag bli lite avis på Örjan. Av ett flertal orsaker. Att han är så bekymmersfri. Att han tycker gräs är det godaste som finns. Att han med en strut på huvudet i solnedgången galant kunde porträttera en verklighetstrogen, om än något tjock, enhörning. Och att han har fyra magar (skulle själv på allvar behöva en extra dessertmage).
Men det drag hos honom jag uppskattar mest är hans sätt att se på världen. Som ett stort, njutningsfullt äventyr. Och det är ju just vad livet är. Ett förbannat magiskt äventyr.
Och det tror jag många vuxna, förståndiga människor glömmer bort idag. De glömmer bort att ta tillvara på magin som finns i varje stund, i varje andetag, i varje mumsigt grässtrå och i varje leende. Men det påminner Örjan mig om. För det är svårt att inte dra på smilbanden när han flåsar med sin rosaspräckliga nuna mot mitt sovrumsfönster.

Min absoluta favoritförfattare, Elisabeth Gilbert, sade en gång: ”The only boring people I know are bored”.
Och det kan jag säga. Örjan är aldrig uttråkad.

Heidi Hendersson