DELA
© Nya Åland

Ord påverkar vad vi tror är möjligt

När jag gick på gymnasiet ordnade min driftiga svenskalärare en resa till Helsingfors till klassen för att besöka riksdagen och träffa riksdagsledamoten Eva Biaudet. Biaudet gav oss en rundvandring i riksdagen, berättade om sitt arbete och svarade på våra frågor (varav de flesta kom från den driftiga läraren).
Bland annat fick Biaudet frågan om vad som hade varit det viktigaste hon åstadkommit som enskild ledamot. Då svarade hon att hon hade motionerat för att få den svenskspråkiga benämningen ”riksdagsman” ändrad till ”riksdagsledamot” och lyckats få igenom förslaget.

Jag trodde att jag hade missförstått hennes svar. Inte kunde hon väl tycka att ett ändrat ord var hennes största framgång i riksdagen? I dag, några jordsnurr och några hundra högskolepoäng senare, skulle jag inte alls tycka det var konstigt om någon framhöll ett utbytt eller nytt ord som sin största prestation.
Ja, till exempel ”sjukskötare” i stället för ”sjuksköterska”, införande av ”hen” eller rent av utrotning av ”bög” som skällsord mot heterosexuella killar.

Ord berör oss otroligt mycket. Ta Igge Holmbergs parasituttalande som exempel. Vissa blir upprörda, många blir roade, men de flesta har en åsikt. Samma är det med pronomenet hen.
Förra veckan skrev lagtingsledamoten Danne Sundman på Twitter att han skulle hungerstrejka i protest om någon föreslog införandet av hen istället för han och hon på Åland. Han fick snabbt medhåll av Nya Ålands chefredaktör Jonas Bladh och Bladh i sin tur fick mig inflygandes i sitt rum.
Jag sade att det faktiskt var ytterst få, om ens någon, som ville ta bort han och hon. Däremot tyckte jag att hen skulle vara ett mycket bra komplement till dem. Ordet skulle kunna användas i situationer där man inte vet eller inte vill berätta personens kön eller där könsidentiteten faktiskt är oklar.
Jag drog paralleller till finskans ”hän” och argumenterade för hur hen faktiskt skulle vara mycket bättre än klumpiga ”han eller hon”, och mer koncist än ”personen”.

Diskussionen fortsatte till språkets förändring i allmänhet och någonstans mellan du-reformen och svenska kungen påpekade Jonas att i en annan tid hade jag frågat ”Vad menar redaktör Bladh med det här?” istället för ”är du helt dum i huvudet”, eller hur det nu var jag inledde diskussionen.
Jag tror faktiskt att jag aldrig hade stövlat in i rummet om jag förväntades kalla min chef för ”redaktör Bladh”. De ord som vi använder påverkar nämligen vad vi tror är möjligt.
Och framför allt vad vi tror är omöjligt.

Annakaisa Suni