DELA

Onyttan i arbete

Svenskt näringsliv har i dagarna framkastat att studiemedlen för humaniorastudenter på ett eller annat sätt ska begränsas. Jag skulle helst inte vilja beröras av förslaget, men det är svårt att undvika när jag nu faktiskt studerar humaniora, och dessutom filosofi, ett ämne som pekades ut som olönsamt.
Att detta var så väntat är egentligen oroväckande i sig. Jag höjde knappt på ögonbrynen framför TV-inslagen. Tanken att någonting liknande skulle komma förr eller senare har jag tänkt för länge sedan. Det är nämligen inte bara på Svenskt Näringsliv som humaniora betraktas som onödigt fett att skära bort. Bland många studentkollegor på universiteten betraktas humaniorainstitutionerna som en slags skyddad verkstad för kroniskt arbetslösa kufar. Det verkar också finnas en väldig iver hos ledningarna för många universitet att börja i humanioraänden när det ska effektiveras och rationaliseras.
Samtalet om humaniorastudiernas framtid förs alltså ofta utifrån fördomar och attityder. En sådan fördom som även de som går i svaromål om humaniorans relevans verkar omfatta är att humanister kan eller borde kunna göra karriärer som vem som helst efter examen. Så är det ju inte. Det är klart att det inte finns några jobb under rubriken ”filosofer” i telefonkatalogen. En utexaminerad humanist får ta ansvar för jobb och karriär på ett annat sätt en teknist, som har en färdigförpackad arbetsmarknad att söka sig ut på. För de flesta humanister borde det vara, och är det, givet att man inte kommer att jobba med det man studerat. Då får man vara kreativ: vad ska jag jobba med, och hur ska jag övertyga den ena eller andra arbetsgivaren om att det är mig de behöver? Det sägs ofta att arbetsgivare inte förstår vad humanister är bra på, och därmed drar de sig för att anställa. Det stämmer, men det är inte hela sanningen. Det handlar också om att humanisten inte förstår att vara kreativ med det man kan. En humanists karriärväg må vara vinglig, men det är precis som det ska vara.
Varför ska någon annan än de närmast sörjande bry sig om det här? Det handlar om vad universiteten ska syssla med, på längre sikt. I Finland ska universiteten bli mer självstyrande genom universitetsreformen, är det tänkt. Ska man då styra vad universitet och studenter ska utbilda sig till från andra hållet, genom straffavgifter för studenter? Något liknande förslag finns inte i Finland, ännu. I vilken utsträckning ska man få studera vad man vill? Mina studiekamrater på sina olika sommar- eller fasta jobb runt om i världen känner nog inte igen sig i bilden av den oanställbare hobbyhumanisten. Alldeles oavsett idealen om bildning och lärdom borde inte staten eller någon annan underkänna framtida studenters förmåga att med öppna ögon välja sin studieväg, inklusive framtida arbetsmöjligheter.