Onda maskiner regerar oss
Ibland meddelar mitt e-postprogram att ”Postlådan överskrider storleksgränsen”. Om jag inte snabbt åtgärdar saken accelererar uppmaningarna tills ungefär vartannat mail meddelar om storleksgränsen.
Jag har aldrig vågat testa vad som händer om jag bara struntar i det. Blir det en explosion? Börjar meddelanden smälta bort sådär som i gamla filmer där hemska virus kan få skärmen att desintegrera?
I filmer, skräck eller science fiction eller till och med romantiska komedier, har datorer ofta en personlighet. Inte sällan är de onda, besatta av att de är bättre än människor eller övertygade om att deras olika funktionsdirektiv står i konflikt med varann. De måste stängas av eller hamras till skrot för att ge upp.
Kolla bara på Space Odyssey eller War games, två filmer med riktigt onda och förvirrade datorer.
Det finns, även i vår högteknologiska tid, en djupt rotad skräck för att teknologin ska ta över, att prylar plötsligt ska utveckla ett medvetande eller en själ, och att de kommer att vara förbannade om de gör det.
Det är som om vi visste, vi människor, att vi har något unikt i våra korta liv och vår fria vilja och vår obönhörliga död, och därför tror vi att alla döda ting är ute efter det.
Eftersom jag aldrig läser manualer av något slag har jag två osvikliga metoder för att reparera saker som går sönder. Genom åren har det visat sig att om inte mina metoder fungerar så är det lika bra att kasta skräpet, för det blir dyrare att reparera än att köpa ny.
Vad jag gör? Mycket enkelt. Först försöker jag med en hård smäll. Om inte det hjälper drar jag ur strömmen och väntar en liten stund. Väldigt ofta är det allt som behövs.
Med datorer finns ju den komplikationen att det är någon annan medveten varelse i någon annan ända som med obegriplig logik skapat program som tänker som en rymdvarelse från en annan galax. Jag tänker till exempel på den slemmiga typ som skapat den senaste versionen av Word, detta missfoster till skrivprogram som hela tiden beter som en karl som tror att han vet precis vad man vill, fast han inte har en jäkla aning!
Nu känner jag att rösten glider upp i falsett. Det är när jag tänker på ett dokument som helt oavsiktligt fick indragningar, numreringar, olika typsnitt och stilar, och som vägrade bli normalt ens när jag kopierade in texten i ett nytt dokument.
Kan det vara en ond dator som ligger bakom detta?
