Om mord och motiv
Motivet, motivet, mumlar en unison kör av fiktiva detektiver och kommissarier i världen.
Brunetti söker efter motiv i Venedig samtidigt som Hole gör det i Oslo, Lund i Köpenhamn, Holmes i London och Marlowe i Los Angeles.
Alla hotar de oss läsare: Om motivet inte klarnar får inte ni något mänskligt brottsbeteende att grubbla över. Blir vi snuvade blir ni det också.
I den verkliga världen tar en 93-åring i januari 2014 livet av sin fyra år yngre rumskamrat på ett servicehem i Karlshamn. Han grips av polisen men åklagaren låter honom återvända till hemmet med motiveringen att han är dement.
Nyheten sprids blixtsnabbt i massmedia. Ordet 93-åring betonas extra tydligt av nyhetsuppläsarna i radio och tv och blir stort och svart i tidningsrubrikerna men ingen, absolut ingen bryr sig om gubbens eventuella motiv. Inte ens Leif G.W. Persson som givetvis ombes att kommentera det som hänt.
Varför? Kan inte en dement människa drivas av ett motiv? Eller gör den höga åldern hela frågan ointressant?
Jag hyser, utan att ta ställning till vare sig vårdens kvalitet eller vårdpersonalens kompetens, en grundlig misstro till de institutioner för äldre som kallas hem. Många av dem är säkert hur bra som helst för en gammal människas trötta lekamen men ingen kan övertyga mig om de kan erbjuda min själ någon större andlig stimulans. Tvärtom, varje gång jag besöker ett hem ser jag framför mig hur ord som till exempel fantasifull, upplevelserik eller överraskande skrumpnar bort snabbare än den äldsta muskel.
Tanken på att kanske ligga åratal på ett hem skrämmer mig och den blir inte mindre hemsk av att den ekonomiska utvecklingen i samhället börjar gnaga också på vård och personal. De egna pengar som kunde bekosta min privatvård på den medelhavsbalkong där jag allra helst skulle avsluta mina dagar saknas. Svaret på frågan om jag kan göra så mycket för min mindre mobila framtid har därför hittills varit nej.
Hittills.
Under julhelgen såg jag ett reportage från kvinnofängelset i Tavastehus och kom fram till att miljön där är klart mer tilltalande än den på ett vårdhem.
I fängelset finns bibliotek, möjlighet att skapa, studera och lyssna på musik. Själavård. Inredningen är glad och varm och stämningen allt annat än institutionssteril. Maten kan internerna delvis göra själva.
Det är ju där jag borde leva ut min ålderdom.
Jag hann knappt börja planera min brottskarriär innan 93-åringen i Karlshamn slog till. Och slog sönder mitt nyvaknade hopp om en bättre framtid.
Jag misstänker nämligen att gubben trodde sig se en möjlighet att komma bort från tristessen på hemmet och in i ett stimulerande fängelse. Att inte få veta motivet är därför betydligt värre än om Miss Marple eller Montalbano hade svikit mig.
För om jag har rätt i att han verkligen ville bort återstår ju bara en enda fråga:
Hur många måste jag egentligen ta livet av för att kunna förverkliga mina planer?
