DELA
© Nya Åland

Om jag hade fått sommarprata

Jag blev inte vald till sommarpratare – i år heller. Inte för att jag brukar sitta som på nålar och vänta på att någon ska höra av sig och ställa frågan – och hade jag fått den hade jag förmodligen blivit så nervös att jag hade stammat fram ett nej – men någon gång tycker man ju rimligen att ens namn kunde dyka upp i en diskussion på radiohusets redaktion. Så många är vi faktiskt inte som bor här på ön. Hmpf.

Men ponera att man fick frågan, och ponera att man svarade ja – vad skulle man prata om? Kanske skulle man köra ett klassiskt upplägg och börja från barndomen? Jag skulle i så fall berätta om att jag växte upp i ett av stans finaste trähus, med mamma, pappa och storebror. Jag skulle berätta om evighetslånga sommarlov på stugan, om pappa som envist tvingade mig att stiga upp tidigt om morgnarna för att ro ut och hämta flundernäten, om rekordstora smultronskördar och om varma soliga dagar på klipporna i Kalle Ankas sällskap.

Eller borde man i stället lägga en mer seriös ton på sitt sommarprat? Borde jag i stället prata om det typiska duktig-flicka-syndromet som jag är säker på att har drabbat alla kvinnor och tjejer någon gång i livet? I så fall skulle jag berätta om ångestfyllda dagar och nätter då tankar på min egen otillräcklighet har tagit fokus från det som egentligen är viktigt i livet. Och så skulle jag berätta om mina väninnor, som är så magiska och så duktiga och ambitiösa men som ändå ständigt ställer högre krav på sig själva. För att de ständigt vill visa sig duktiga, fast de inte behöver.

Kanske skulle jag prata om kärleken. Om hur det är att hitta rätt, att hitta hem. Om hur han får mig att skratta fast jag är ledsen, om hur han ibland retar gallfeber på mig, om hur det är att känna sig fullständigt trygg med en annan människa. Om hur fint det känns att veta att man är betydelsefull för någon annan.

Eller så skulle jag berätta om en annan kärlek. Kärleken till Kina. Där jag bara bodde ett halvår, men som har satt ett sådant spår i mig att jag ständigt vill åka tillbaka. Jag skulle i så fall berätta om hur det var första dagen i det nya landet, då det var 30 grader varmt och jag inte kunde göra mig förstådd och det var omöjligt att på förhand veta vad det var man beställde på restaurangen. Om trängseln på tunnelbanan, om livsfarliga taxiresor, om gudomliga nudelmiddagar på gatan för fyrtio cent, om det triumferande i att till slut kunna ha en konversation på kinesiska.

Ja, med lite finjusteringar tror jag nog att jag skulle kunna fylla en timme med det där i alla fall. Om man vågade tacka ja alltså. Och om man fick frågan.
Vad skulle du prata om?

Minna Wallén